Norén,Werup och någon till.

Under senaste veckorna har jag haft Lars Norén´s dagböcker, del 1, som kvälls-och nattläsning. En riktig tegelsten på bortåt 500 tättskrivna sidor. Här framträder en intressant men komplicerad människa. Rallarsvingar utdelas till höger och vänster, men samtidigt möter man en ganska skröplig och åldrande man, som helst vill vara för sig själv. Han upplever ångest inför det oundvikliga, det att livet rinner bort i till synes allt snabbare takt. Bäst verkar han trivas under de dagarna han vistas i sitt sommarhus på Gotland, där han mest arbetar i trädgården och planterar ständigt nya växter, rensar ogräs och vattnar den torra jorden. Några axplock ut boken:

Om Mozarts musik säger Norén: Jag orkar inte se på tv om kvällarna. Jag lyssnar på musik. Ofta tycker jag att Mozarts musik är så oerhört onödigt barnslig och insmickrande, fjantig. Visst finns sorgen där, men barnsligheten, den tillrättalagda behagfullheten tar död på det mesta. En inre och yttre fallenhet för övningar och exercis, sedan barndomen, bryter igenom överallt. Till och med i Trollflöjten. En massa onödiga bedövande upprepningar.

Jag minns några hänsynslösa recensioner som Olof Lagercrantz skrev om de nya poeterna, Ekelöf och Lindegren, på trettiotalet. Sedan blev han en av deras främsta förespråkare. Naturligtvis ska en kritiker inte vara hänsynsfull. Och Lagercrantz hade åtminstone modet att ständigt ompröva sina värderingar, både de litterära och de politiska.

Ännu en dag i trädgården. Den har blivit som en kyrka för mig, som jag går in i och är lycklig och fridfull i. Inget stör mig. Jag bygger upp en andaktsplats, en Bibel utan Gud. Jag försöker göra den hög och ljus, öppen. Jag planterar tre rosor till, en liten buske och en klätterros, där den andra växer. En kyrka utan vägger och tak.

—

Jacques Werup är aktuell genom sin nu publicerade självbiografi ”Medan jag levde” och dessutom genom Jan Troells dokumentär ”Kalla ingenting för sent”, som har premiär just nu på Göteborgs filmfestival.

I en intervju säger Werup att han är en åldrande poet som med gnagande oro för sitt sjuka hjärta vandrar runt i ett sommarblekt Ystad och minns ett färgstarkt liv. Nu 66 år gammal minns han att han egentligen föddes som åldring. Jag var sjuk och olycksdrabbad som barn. Jag låg väldigt ofta på sjukhus och var mycket nära att dö som liten pojke. Sjukhusmiljön gjorde mig nog extra medveten om livets ordning. Så har döden funnits som en efterhängsen skugga genom hela författarskapet, hur livsbejakande berättelserna än varit. Men det är det perspektivet som gör detta liv så märkligt och enastående. Vi går med andra sidan i oss hela tiden, skuggsidan. Jag tycker det är väldigt konstigt om man skriver om livet och samtidigt inte är väldigt upptagen av det andra. Vår korta stund på jorden är ju i ett större perspektiv ett sandkorn, om ens det. Vi ska ju vara döda jävligt länge. Jamen så är det ju.

Många gånger har jag känt att själva livet fått stryka på foten, till förmån för skrivandet. Det är som om sinnesintrycken hela tiden måste passera ett intellektuellt filter. Då blir man en distanserad människa. Är det författaren eller människan som talar? Ärligt talat vet jag inte.

—

Olivia Bergdahl, poet: Man går där med sin ångest och sin oförmåga, med sina sorger och sina vardagsproblem. Med fötterna på var sin sida bråddjupet, på gränsen mellan ett intet grått och ett världshav av tårar. Och så – plötsligt – bryter det igenom och det är det, ingenting annat, som gör oss till människor igen.

Klipp ur mina dagböcker.

Ju mer jag läser och funderar över samtidens många debatter och olika meningar uttalade av företrädare för religiösa fraktioner, desto mer övertygad blir jag om att Krishnamurti har rätt i sitt omdöme om att personer som kallar sig för religiösa, eller som utger sig för att representera sådana sammanslutningar, är i grunden fyllda av våld. Det märks alltför väl när någon sådan person kommer till tals. Det är inte precis någon kärlek som utstrålas mot den eller de, som uttalar åsikter som inte överensstämmer med deras egna. Tvärtom är de ständigt våldsbenägna i ord och tanke.

De religiösa strukturerna är auktoritära system och  auktoritära system är i grunden våldsbenägna. Våld och kärlek går aldrig tillsammans.

—

Stig Larsson (inte Stieg) säger att det är meningslöst att läsa Bibeln om man inte läser den bokstavligt. När man börjar rucka på språkets gränser då följer verkligheten med. I kulturvärlden idag är man helt emot att det överhuvudtaget finns en värdegrund, menar Stig Larsson.

Kirkegaard var ju av den uppfattningen att när det gäller Bibeln så måste man tro allt eller intet.

—

Den senaste vetenskapliga debatten på nätet rör nu frågan om ingenting verkligen är ingenting eller om ingenting i själva verket är någonting! Det finns ju ett vedertaget begrepp om att före Big Bang fanns ingenting. Själv har jag aldrig kunnat få detta i min skalle, och nu visar det sig att större auktoriteter än jag ifrågasätter detta ingenting. Man menar att kvantmekanikens grunder, det att någonting kan uppstå ur ingenting, omöjligen kan gälla universums uppkomst. Big Bang kan inte ha startat utan någon orsak. Man tror nu att det kan ha funnits ”svarta hål” före Big Bang. Och fanns det ”svarta hål” så fanns det också energi, och energi är ju verkligen inte ingenting.

Kanske är det som Goethe ansåg, att det är omöjligt att tala om en del av de problem som naturvetenskapen ställer oss inför, om vi inte också tar hjälp av metafysiken, men inte den metafysik som vi finner i de lärdas vishet, utan snarare den som var, som är och kommer att vara före fysiken, med fysiken och efter denna!

—

I dessa avtraditoneringens tider (politikerna säger ju att vi i Sverige har inga traditioner) kan det finnas skäl för att tänka på att tradition är ackumulerad kultur, själva utgångspunkten för varje ansträngning att tänka nytt. Utan traditionen blir skapandet tomt.

—

Att vara vän med sitt eget liv. Kan något vara viktigare?

—

Människan ser inte frihetens landskap, för burens galler finns inom henne.

—

Lyckan är kanske svår att uppnå, men hindren är inte i första hand ekonomiska.

—

Tvivlet är en akt av befrielse.

Ryska tankar.

Nikolaj Berdjajev (1874-1942) anses som en av den ryska tankens mest betydande gestalter. Han utvecklade ett mycket egensinnigt etiskt, politiskt och religiöst sanningssökande, som ställde honom utanför alla grupperingar. Genom sin filosofis båda huvudteman, friheten och skapandet, har han givit ett ovärderligt bidrag till människans andliga kultur. Berdjajevs bok ”Vägen till självkännedom”, ansåg Sven Stolpe vara en av 1900-talets viktigaste böcker. En bok väl värd att begrunda och fördjupa sig i. Här nedan några valda citat ur boken:

Varje ontologi byggd på helvetet är avskyvärd. Jag är övertygad om att anhängarna av helvetet utgörs av människor som önskar ett sådant, för de andra, givetvis. De kristna har ofta varit utstuderade sadister. Förmodligen grundar sig min motvilja mot läran om de eviga helvetesplågorna på min elementära känsla av empati och medlidande, på omöjligheten av glädje och salighet så länge det finns bottenlöst lidande och plågor. Och jag har aldrig kunnat gå med på att det skulle finnas mindre medlidande och empati hos Gud än hos mig, en ofullkomlig och syndig varelse.

Jag har skrivit under hela mitt liv. Skrivandet innebär för mig en andlig hygien, meditation och koncentration, ett sätt att leva.

Problemet om den eviga döden och det eviga helvetet är det mest plågsamma problem som kunnat uppkomma inför det mänskliga medvetandet. Om man accepterar att det finns en evighet av helvetesplågor, så förlorar hela mitt andliga liv all mening och allt värde, eftersom det förflyter under tecknet av terror. Under terrorns tecken kan sanningen aldrig uppenbaras.

Det största motståndet hos mig  väcks av varje försök till objektivering  av helvetet och till att bygga en ontologi utifrån helvetet, som de traditionella teologiska lärorna gör. Jag betraktar detta som dogmatisering av urgamla sadistiska instinkter hos människan. Existensen av ett evigt helvete skulle vara det starkaste argumentet för att vederlägga Guds existens, gudlöshetens allra starkaste argument.

Kristus har inte kommit för att döma, utan för att frälsa, och frälsa alla. Men jämför andan i Bergspredikan, ja, andan i hela Evangeliet med andan i liknelserna. I liknelserna är det som regel en herre som drar en skarp gräns mellan människorna. Alla de som inte har uppfyllt sin herres önskningar sänder han till det brinnande Gehenna, med gråt och tandagnisslan. I liknelserna råder grymhet och skoningslöshet, och otaliga av renlärighetens anhängare till helvetet kan stödja sig på dessa. En genomsnittlig humanitär 1800-talsmänniska skulle inte betett sig så obarmhärtigt mot de jungfrur som glömt att fylla sina lampor med olja, eller mot den som inte förökat sina talenter, som herren i liknelserna. Detta har alltid stött mig. Detta är frågan om huruvida kristendomen kan uppfattas som en fruktans och hotets religion.

Utblickar.

Jag sätter mig vid kakelugnen. En praktfull kon av granved vilar överst bland brasans vedträn. Där jag sitter kan jag se hela rummet, låta blicken uppfyllas av dess skönaste möbel, som är en bokhylla i gammal stil, elegant som en gasell. I den finns uteslutande lyrik, böcker på jordens alla språk. Denna möbel lever. När som helst skulle den kunna sträcka ut sina fyra ben och börja spatsera. Den är sammansatt av otaliga själar, en explosiv kvantitet själar, någonting jämbördigt med det Absoluta. Det snidade gamla träet glänser som benen på furstliga vinthundar. Allt är själslig närvaro, allt rymmer en känslomässig laddning i skepnad av de mest absurda former. Om paradiset finns är det ett praktfullt bibliotek, ett väsen jag skulle kunna sova med och sammanleva med i evighet. (Gabriela Melinescu)

—

De stora lyckliga behövde sällan annat än ögonblicket till sitt framspringande. (Vilhelm Ekelund)

—

Emerson menade att man väljer mellan sanning och ro. Man kan inte äga båda.

—

De svårigheter som som psyket inte orkar smälta, får kroppen ta hand om.

—

Den som eftersträva en mening med livet, får själv utforma den.

—

Friheten måste erövras. Om man får den till skänks upplevs den inte som en frihet.

—

Det är sannerligen inte så enkelt att lära sig omfatta den uppreklamerade ”Tänk positivt”-filosofin. Då tror jag mer på att ”låta sig omslutas av ögonblicket”. Att så mycket som möjligt vara kreativ, leva i ett tillstånd av ”flow”. Kanske låter det virrigt? Men mina tankar leder mig så.

—

Dra sig tillbaka till det ”lilla” livet och de ”stora” frågorna. Undfly massmedias dumhetsindustri och konsumismens falska religion.

Bärigheten heter; musik, litteratur, skriva.

Ordsvall.

Den pikanta ordduellen mellan sekreteraren Englund och skriftakrobaten Ranelid håller dessbättre på att ebba ut. Möjligen kan man tycka att Englund borde hållit sig för god för att gå i ordväxling med Ranelid. När det gäller Ranelid tycks det som om han saknar förmågan att kunna säga nej, eller så lider han av ett näst intill sjukligt behov av  ständig mediaexponering.

—

Vi är alla tidens fånge, skriver Johannes Edfelt. De i livet döda; de andligt döda i sin likgiltighet och kalla hjärtan.

Bakom marknadsgycklarnas skrik

sorlar källan av ren musik.

Långt bortom detta brusar ett hav,

det vars sälta du lever av.

Edfeldt diktar också om barndomens sinnesintryck:

– vad har de lämnat för avtryck i själens natur?

– vad har de alstrat i ung och mottaglig jordmån?

– Föremål, tillstånd djupnar till erfarenheter,

– lagras som varvig lera och bildar den mänska

– som jag i nuet är: en man i ett landskap.

Senare, på ålderns höst, funderade Edfelt över det oundvikliga slutet:

låt mig från sinnevärlden,

vars ljus jag grånat i,

i Intet sluta färden,

från frågors gissel fri.

Att se sin ålders höst blir ett med våren

vid adriatisk kust, där vågsvall slår

mot bergets fot-: jag räknar inte åren;

så låt mig leva ögonblickets vår.

Edfelts besvikelse över poesins allt trängre livsrum, formulerade han bl a så här;”att ha ägnat ett liv åt utövandet av lyrikens konstart bland en befolkning, där de flestas läsning inskränker sig till studiet av postorderkataloger och tipskuponger”.

När Edfelt i aforistisk, poetisk eller essäistisk form ställer frågorna om diktandets villkor på sin spets, har han lagt sig mycket nära Vilhelm Ekelund i dennes problematisering av författarrollen.

—

Det mest skrämmande samhället är det där åsiktsskillnader inte får finnas, och där vi alla ska tycka och tänka lika.

—

Det finns bara två alternativ, att ägna sig åt att läsa den riktiga litteraturen eller att stanna i det triviala.

—

Den moderna massan är en anhopning av ensamma.

Döden, det stora svarta gapet som ingenting kan mätta.

Om döden förlorar sin mening blir även livet meningslöst.

Samlade bokstäver.

Livet på jorden betalar du inte dyrt.

För drömmar, till exempel, inte ett vitten.

För illusioner först när de är förlorade.

För innehav av kropp, endast med kroppen.

(Wislava Szymborska)

—

Patti Smith (rockikon och författare): Jag lyssnar inte så mycket på rockmusik längre. Jag gillar fortfarande att spela rockmusik och att stå på scen. Men hemma lyssnar jag på Glenn Gould när han spelar Bach. Men också Wagner och gammal soulmusik.  Jag bryr mig inte om hur gammal jag är, vissa dagar känner jag mig som elva år. Jag bär alla min åldrar inom mig. Vi ska alla åldras och dö, men om vi håller oss aktiva och mentalt pigga kan vi alla vara våra åldrar. Det bästa man kan göra är att le. Vissa dagar när jag vaknar på morgonen kan jag känna mig alldeles tröttkörd och ful och orkeslös. Då tvingar jag mig själv att le och även om det låter löjligt när jag berättar om det så fungerar det faktiskt. Det är så fånigt men det kanske är därför det fungerar.

—

Den moderna människan har i regel allt, men vill ha något annat. Vi lever i en tid då många människor tappat förmågan att känna sig autentiska och njuta av sitt välstånd. De har det tråkigt i sin trygghet och utmanar ödet – men utan att ta i för mycket.

—

Samtiden består mestadels av hopsamlad dåtid, lagrad och sparad.

—

Den colombianske författaren och filosofen Nicolas Gómez Dávila´s förhoppning var att hans tankar skulle väcka några själar ur deras dogmatiska slummer. Dávila menade att aforismen är som frön som innehåller löftet om ”oändliga konsekvenser”.

Dávila ansåg att samtida litteratur, i varje period, är kulturens värsta fiende. Läsarens begränsade tid slösas bort genom att läsa tusen mediokra böcker, som avtrubbar läsarens kritiska förnuft och försämrar hans litterära sensibilitet.

Den moderna människan har glömt allt som människan vet om människorna.

En god läsare är också en ”självtänkare”.

Litteraturen dör inte om ingen skriver något, men gör det när alla skriver.

Vad skönheten är i en dikt innebär inte att den har något samband alls med vad dikten betyder.

Varje ny sanning vi lär oss, lär oss att läsa på ett annat sätt.

I litteraturen dör skrattet snabbt, men leendet är odödligt.

Hur man läser är det sista man lär sig.

—

Vilhelm Ekelund – Sveriges enda tänkare. Så skriver Björn Kohlström (Bernur). Jag är benägen att hålla med honom.

—

Einar Askestad ger ett bra råd när det gäller kommatering:”Det är fråga om rytm och/eller betoning. Jag uppfattar kommateringen som enbart ett redskap för hur texten skall läsas. Alla andra eventuella regler är helt sekundära”.

—

Min städning just nu upprätthålles hjälpligt genom partiell dammsugning.

—

Att läsa Annie Proulx är som att studsa längs spåriga landsvägar i en pickup utan stötdämpare. (Dwight Garner i WSJ)

—

Många frågar sig hur Leif GW Persson kan överleva. Svaret är att han överlever med hjälp blodtryckssänkande, blodförtunnande och blodfettsminskande mediciner.