Under senaste veckorna har jag haft Lars Norén´s dagböcker, del 1, som kvälls-och nattläsning. En riktig tegelsten på bortåt 500 tättskrivna sidor. Här framträder en intressant men komplicerad människa. Rallarsvingar utdelas till höger och vänster, men samtidigt möter man en ganska skröplig och åldrande man, som helst vill vara för sig själv. Han upplever ångest inför det oundvikliga, det att livet rinner bort i till synes allt snabbare takt. Bäst verkar han trivas under de dagarna han vistas i sitt sommarhus på Gotland, där han mest arbetar i trädgården och planterar ständigt nya växter, rensar ogräs och vattnar den torra jorden. Några axplock ut boken:

Om Mozarts musik säger Norén: Jag orkar inte se på tv om kvällarna. Jag lyssnar på musik. Ofta tycker jag att Mozarts musik är så oerhört onödigt barnslig och insmickrande, fjantig. Visst finns sorgen där, men barnsligheten, den tillrättalagda behagfullheten tar död på det mesta. En inre och yttre fallenhet för övningar och exercis, sedan barndomen, bryter igenom överallt. Till och med i Trollflöjten. En massa onödiga bedövande upprepningar.

Jag minns några hänsynslösa recensioner som Olof Lagercrantz skrev om de nya poeterna, Ekelöf och Lindegren, på trettiotalet. Sedan blev han en av deras främsta förespråkare. Naturligtvis ska en kritiker inte vara hänsynsfull. Och Lagercrantz hade åtminstone modet att ständigt ompröva sina värderingar, både de litterära och de politiska.

Ännu en dag i trädgården. Den har blivit som en kyrka för mig, som jag går in i och är lycklig och fridfull i. Inget stör mig. Jag bygger upp en andaktsplats, en Bibel utan Gud. Jag försöker göra den hög och ljus, öppen. Jag planterar tre rosor till, en liten buske och en klätterros, där den andra växer. En kyrka utan vägger och tak.

Jacques Werup är aktuell genom sin nu publicerade självbiografi ”Medan jag levde” och dessutom genom Jan Troells dokumentär ”Kalla ingenting för sent”, som har premiär just nu på Göteborgs filmfestival.

I en intervju säger Werup att han är en åldrande poet som med gnagande oro för sitt sjuka hjärta vandrar runt i ett sommarblekt Ystad och minns ett färgstarkt liv. Nu 66 år gammal minns han att han egentligen föddes som åldring. Jag var sjuk och olycksdrabbad som barn. Jag låg väldigt ofta på sjukhus och var mycket nära att dö som liten pojke. Sjukhusmiljön gjorde mig nog extra medveten om livets ordning. Så har döden funnits som en efterhängsen skugga genom hela författarskapet, hur livsbejakande berättelserna än varit. Men det är det perspektivet som gör detta liv så märkligt och enastående. Vi går med andra sidan i oss hela tiden, skuggsidan. Jag tycker det är väldigt konstigt om man skriver om livet och samtidigt inte är väldigt upptagen av det andra. Vår korta stund på jorden är ju i ett större perspektiv ett sandkorn, om ens det. Vi ska ju vara döda jävligt länge. Jamen så är det ju.

Många gånger har jag känt att själva livet fått stryka på foten, till förmån för skrivandet. Det är som om sinnesintrycken hela tiden måste passera ett intellektuellt filter. Då blir man en distanserad människa. Är det författaren eller människan som talar? Ärligt talat vet jag inte.

Olivia Bergdahl, poet: Man går där med sin ångest och sin oförmåga, med sina sorger och sina vardagsproblem. Med fötterna på var sin sida bråddjupet, på gränsen mellan ett intet grått och ett världshav av tårar. Och så – plötsligt – bryter det igenom och det är det, ingenting annat, som gör oss till människor igen.

Annonser