I marginalen

Lämna en kommentar

Tiden som i levande brottstycken skiljer

den jag var

från den jag blir

Allt är en dörr

det räcker med en tankes lätta tryck

för att livet skall stå på vid gavel.

(Octavio Paz)

—-

Om tanken skriver Vilhelm Ekelund: En tanke är alltid en outtömlighet. Det finns inga nya tankar. Originalitet består i att uppdaga och visa vad den mänskliga tanken innebär.

—-

Islam är den religion som obegripligt nog kommit att omfamnas av vänstern. På senare tid har omfamningen även kommit att innefatta islamismen. Lars Åberg skriver om detta i G-P:”I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema idéströmningarna och att analysera och motarbeta dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program.”

—-

Svensk media orkar sällan debattera mer än ett ämne åt gången. Just nu pågår en något yrvaken debatt om den ökande barnfattigdomen. Någon närmare analys över vad som ytterst ligger bakom den ökande barnfattigdomen förmår man inte prestera. Gräver man lite så uppdagas strax att cirka 80 procent av de barn som betraktas som fattiga är barn med invandrarbakgrund. Barn vars fattiga föräldrar har låg eller ingen utbildning och oftast bristfälliga eller inga kunskaper i svenska språket. Dessa föräldrar är helt bidragsberoende och följaktligen därför att betrakta som fattiga. Då antalet av denna kategori invandrare kraftigt ökat under de senaste åren, så har som en följd av detta också barnfattigdomen ökat. Att detta ska vara så svårt! Politiker i allmänhet är säkert medvetna om hur det förhåller sig, kan man i varje fall hoppas. Men ofta föredrar politikerna att prata omkring problemet i stället för att tala om det. Ofta sägs det att problemet kommer att lösas då dessa invandrare kan slussas in på arbetsmarknaden. Dock inses sällan att just detta är problemet; hur få in denna kategorin på arbetsmarknaden. Som det ser ut i dag kan detta närmast betecknas som hopplöst. Inte ens våra egna ofta välutbildade ungdomar har i dag någon större chans att få något jobb.

Ska barnfattigdomen minskas krävs det rejäla höjningar av försörjningsstödet till barnfamiljerna. Detta är dock av olika skäl inte möjligt utan att kraftiga skattehöjningar genomföres. Någon politisk majoritet för sådan skattehöjningar finns knappast i dag. Inte heller synes det möjligt att på något sätt begränsa invandringen av outbildade. Här har vi något som liknar ett moment 22 när det gäller barnfattigdomen.

—-

Folkpartiet menar att det är inte fråga om överstatlighet när nu EU går mot en komplett centralstyrning. Det är i stället solidaritet!

En solidaritet som kan bestå i att vi bidrar till Frankrikes sänkning av pensionsåldern samtidigt som vi tvingas höja vår egna.

Marginellt

Lämna en kommentar

Livets korthet

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

(Vilhelm Ekelund)

—-

Varför äga kännedom om klassisk litteratur, när man kan se Paradise Hotel på TV6? Varför studera filosofi och teologi, när man kan köpa sig lycka och tröst i närmaste skoaffär (efter tips från Blondinbellas blogg)? Ja, varför? Människan finns idag till för staten och samhället i stället för tvärtom. Våra universitet kommer framdeles att inte vara läro-och utbildningsanstalter, utan enbart utbildningsenheter åt staten och samhället.

—-

”Jag tycker det är minst lika bra att vara gammal som att vara medelålders, och att det är bra mycket bättre än att vara ung”, skriver Jane Miller i sin bok ”Den befriande åldern.” Hon talar om den energi som frigörs när lusten att behaga försvinner och om den ålderdomens osynlighet som hon solar sig i eftersom den tillåter henne att ostört betrakta världen.

Lite tröstefullt för den som är några år yngre än Jane Miller.

—-

SR:s ”Minnen” är en guldgruva att ösa ur för den som vill tillåta sig omslutas av nostalgins ljuva armar. För en ivrig radiolyssnar från den tiden då det inte fanns mycket som konkurrerade om uppmärksamheten, dvs radions guldålder under 1940-1960-talen, är det gott att få återhöra röster från Sten Bergman, Astrid Lindgren, Gösta Knutsson, Ejnar Haglund, Evert Taube, Harry Martinson, Nils Ferlin och många andra personligheter. Radiotjänst, som det då hette, dåvarande ”Underhållningsorkester” under ledning av Sune Waldimir och senare William Lindh, spelade musik fjärran från dagens stereotypa popinfluerade musik. Det var ofta högtidsstunder då denna orkestern spelade live i radion dvs direktsändning med allt av vad detta tillförde av nerv och verklighetskänsla.

—-

För några dagar sedan nåddes vi av budet att gitarristen Rune Gustavsson avlidit. Därmed har en lång och uppskattad musikergärning avslutats. Rune Gustavsson tillhörde den generation av musiker som hade del i svensk jazzmusiks storhetstid, från den legendariska ”Parisorkestern” 1949 och några årtionde framåt. Med oförglömliga storheter som Lars Gullin, Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Reinhold Svensson, Putte Wickman, Charlie Norrman, Alice Babs, Sonya Hedenbratt m fl.

De flesta av dem har nu lämnat oss och till dem har nu Rune Gustavsson sällat sig. Bakom hans lite sträva och allvarliga ansiktsdrag dolde sig en varmhjärtad och humoristisk person. Rune Gustavsson utmärkte sig även som kompositör av bl a filmmusik och var också en ofta anlitad studiomusiker. Mest känd var han nog i konstellationen Arne Domnerus, Jan Allan, Bengt Hallberg, George Riedel och Egil Johansen. Rune Gustavsson blev 78 år.

—-

Åter uppmärksammas journalisternas politiska hemvist. Självklart ska en journalist kunna ha vilken politisk uppfattning som helst. Men när det gäller public service borde det ställas högre krav på att journalisternas egna politiska ambitioner inte tillåts att inkräkta på programmens opartiskhet. Som det är idag behöver man inte ha anlag för konspirationsteorier för att märka att innehåll och debattstyrning i politiska program alltför ofta får en slagsida åt programmakarnas egna politiska uppfattningar. Den ofta framförda tesen om ett oberoende public service finns det all anledning att ifrågasätta.

—-

Vi lever idag i en kultur, som består av en förening av ytlig materialism och kapitalistisk plutokrati. Den moderna människans högsta dygder är att köpa sig lycklig och att sälja sig rik.

Junimorgon

Lämna en kommentar

Syrenens doft har slocknat

Syrenens doft har slocknat

fåglarna är dolda under stenar

ett fuktigt segel hänger lojt

mot däckets sommarslitna färg:

ju äldre seglarn blir

ju kortare blir sommaren och färden –

oändligt länge varade vår ungdoms kryssning.

(Folke Dahlberg)

—-

I soluppgången redan stegade jag ut till postlådan för att hämta in morgontidningarna. Det har inte hittills varit många morgnar under denna vår och försommar, som det varit en klar soluppgång. Mulet och ofta regngrått har varit det vanligaste. Inte utan visst vemod måste jag notera att det nu framskridit så långt på året att fågelsången i stort sett upphört. Endast några björktrastar hörs skvattra. I övrigt är det bara det ständiga bruset från motorvägen som hörs.

Som vanligt innehåller inte morgontidningarna någonting som kan betecknas som upplyftande. Egentligen är det ju fel att inleda dagen med att läsa allt detta deprimerande, om krig, olyckor, politiskt käbbel etc och som knappast ger anledning till några hurra-rop. Syrienkriget blir för var dag allt mer kaotiskt och FN har nu förklarat kriget som ett fullt utvecklat inbördeskrig. Detta meningslösa slaktande av oskyldiga barn och kvinnor och vad är det för människor som kan nedlåta sig till sådana grymheter som att skära halsen av småbarn. Oroande är också att det allt tydligare går mot en konfrontation mellan USA och Ryssland när det gäller Syrien. Hillery Clinton beskyller nu öppet Ryssland för att förse Syrienregimen med vapen. Men det finns väl också anledning att fråga sig varifrån rebellerna får sina vapen och övrig utrustning? Det går nog inte heller att bortse från att det förestående valet i USA kastar sin skugga över Syrienkrisen. Utgången av det pågående kriget kan få en avgörande betydelse för Israels väl och ve. Det gäller att hålla den betydande judiska väljarkåren vid gott mod. Visserligen röstar de flesta amerikanska judarna republikanskt men för Obama gäller det att inte komma på kant med denna inflytelserika grupp. Signifikativt var att fru Clinton vid sitt skarpa uttalande mot Ryssland i tv, gjorde detta med den amerikanska och den israeliska flaggan som bakgrundsfond.

—–

I övrigt synes det som om delar av kulturvänstern, med Åsa Lindeborg och Göran Greider som främsta banerförare, nu etablerat sig som Lenin-kramare. De anser också att det största misstaget Socialdemokraterna gjorde var att de aldrig fullt ut genomförde revolutionen.

—–

Europas krisländer står nu i kö för att få tillgång till lån av ofattbara belopp. För t ex Spanien talas det om lån på motsvarande 900 miljader kronor. Märklig nog talas det inget om hur dessa lån en gång ska kunna återbetalas.

—-

Om musik skriver den alltid läsvärde Lars Gustafsson i Expressen. Wagner har aldrig upplevt en sådan storhetstid som nu. Han intar en större plats i den seriösa musiken än Wienklassikerna. Men uppenbart måste man samtidigt fula ut honom eller rättare sagt, hans senromantiska scenbilder, för att få tillåtelse att njuta av honom. Vilket sällsamt hyckleri! Det påminner om pastorn som går ner i källaren och tar sig en snaps före middagen. Wagner får bara intas i källaren. Monteverdi i bordellen? Det är ju inte det enda. Det räcker inte längre att sopraner ligger perfekt i toncentrum och klarar halsbrytande koloraturer, de måste ha bröstvårtor också. Bordellen drar in på operascenen, för att inte tala om teaterscenen. Provokationsestetiken skaffar de prestigehungriga konsthallarna pressens uppmärksamhet men berövar publiken allt verkligt intresse. Vem är längre chockerad av att se en längs longituden halverad get nedsänkt i sirap?

Man tycker sig leva i en atmosfär där konstskaparna har förlorat förtroendet till sina egna önskningar och måste bygga in ett nej i varje positiv utsaga. Vilket larv! Förvisso: här är en hadestrappa och jag fruktar att den är en rulltrappa. Den har bara en riktning.

Juniljus

Lämna en kommentar

Sommarimpromptu

Lyckliga morgnar i juni:

Bittida väckas

av skvattrande björtrast

och svalskrik i solen.

Stuggaveln andas med öppet

fönster mot sjön.

Dofterna brister i vinden,

sköljer friskt över ansiktet.

Och när jag går ut på trappan,

finner jag hjärtat i det daggiga gräset.

Det har legat ute hela natten,

men är inte fruset, det bläddrar

bilder av nyfött liv.

(Bengt Anderberg)

—-

Olle Hammarlund (1918-1976) var en författare som skrev essäer och kåserier i bl a tidskrifterna Industria, Böckernas Värld och Vi. Dessa litterära små pärlor finns samlade i ett tiotal olika böcker, vilka är en ovärderlig källa för den vetgirige att ösa ur. Tyvärr finns dessa böcker numera endast att få tag i via antikvariat. Nedan ett par utdrag ur ”Stjärnornas barn” (Trend Pocket 1976):

Våra möjligheter att uttrycka vad vi känner, upplever, tror, misstror, önskar, drömmer är egentligen inte särskilt stora. Språket är motspänstigt, våra andra uttrycksmedel grova. Det finns nät av upplevelser och medvetande och känslospel och bilder som böljar bakom pannloben får trassel och knutar och förlorar i precision när vi vill dela med oss till andra. Vinden drar genom minnets och hjärnans kamrar. Röda, gröna, blå vindar av bekymmer och svårmod och ibland ett tunt stråk av opåkallad glädje som vi inte vet var det kommer ifrån. Kanske från en doft, en färg, en dallring nånstans bland miljader neutroner och kopplingar.

Hans Ruin som är en klok man säger att man inte skall rusa igenom en bok. Hans far brukade reta sig på förlagsannonsernas försäkran att den här boken skall man läsa i ett kör: han tog det som en bekräftelse på att det gått utför med konsten att läsa. En bok som är något värd, säger Ruin, skall bäst det är falla ner i vårt knä och tvinga oss att avbryta och pausera – inte av förströddhet och trötthet utan av ett behov att vila i det som kommit över oss och i lycklig känsla av att boken väntar. Han menar att en bok är ett musikstycke. Vi kan inte påskynda takten utan att förvanska tonskapelsens mening. Ordklangerna måste få mötas och fördjupas, säger han, hänsyftningarna verka, symbolerna spegla sig.

Genom att läsa hundra eller tusen böcker kan man kanske hitta fem som man vill, medan man lever, återvända till. Om jag inte har någon glädje av att läsa en bok om och om igen, är det ingen mening att läsa den alls, skrev, något ologiskt, Oscar Wilde. Och William Hazlitt, en förståndig engelsman för hundrafemtio år sedan, menade: när jag öppnar en bok jag läst förut vet jag vad jag har att vänta; tillfredsställelsen minskas ingalunda av att vara förutsedd.