Vårstädning i skrivbordslådan.

Lämna en kommentar

Mina skrivbordslådor innehåller 1000-tals lappar med anteckningar och urklipp från 80-talet fram tills nu. En grabbnäve från en av lådorna gav följande ”klokheter”:

Livet är det man minns.

Har det man inte längre minns verkligen hänt?

Om minnet skriver Kirkegaard i dagboken: Vad är minnet? En besvärlig tröstare, en niding, som sårar bakifrån, en skugga, som man inte kan sälja, ens om någon ville köpa den.

Avståendets filosofi – konsten att säga nej – kanske den enda rätta filosofin? Men det kräver mod att säga nej.

Frihet är att inte vara beroende.

En verkligt fri människa är en levande provokation.

Nuet är pärlan som man ständigt har i sin hand.

Paradiset är ingen geografiskt ort. Det är en inre upplevelse.

Det själsliga hos människan liknar vatten. Det måste hållas vid en viss temperatur för att inte frysa.

Hur få sällsamma sekunder av frihet och lycka som ett människoliv upplever.

Det ordlösa kan säga mer än ordens svall.

Livet,/ett litet ögonblick/omslutet av oändligheten.

Nästan alla människor är slavar; de kan inte uttala stavelsen ”nej”. Att kunna uttala det ordet och att kunna leva ensam, är de enda två medlen till att bevara sin frihet och sin karaktär.

Om tänkandet är meningslöst är inte då även livet meningslöst? Tänk om man, som teologerna, hade svar på alla frågor. Jag har aldrig hört någon teolog ge svaret; jag vet inte, eller; om detta kan vi inte ha någon vetskap. Därför föredrar jag trots allt mina frågetecken outrätade. Att få känna tankens frihet att tänka vad den vill. Tänk vilken fattigdom att aldrig ha ägt ett tvivel och ej ha upplevt tjusningen av inre strider. För resten skriver Kirkegaard att tvivlaren ofta är den mest religiöse.

Kirkegaards ständiga besvärjelser om för att uppnå tron måste man förlora sitt förnuft, är ju detsamma som det intellektuella självmordet. Den kristendom som idag predikas i kyrkorna är en förnuftig kristendom. Därför är den så omöjlig eller till och med falsk. Som Kirkegaard så riktigt påpekar, är kristendomens främsta kännetecken det absurda. Därför är all anpassad och strömlinjeformad kristendom falsk.

Annonser

Tankebrott.

Lämna en kommentar

Cicero: Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet.

Nåja, boksamling – ja visst, trädgård – så där.

—-

Mary Ann Shaffer: När man läser en god bok förstörs lusten att läsa dåliga.

Ja visst – så är det!

—-

Eva Ström: Varför jag ständigt återvänder till detta; religionen. Jo, det finns inom mig, något som jag aldrig kan utplåna. Och är det inte så att utan det magiska eller mystiska finns ingen poesi?

—-

Kan en varmt troende kristen människa någonsin känna någon djup äkta glädje, med tanke på att så många av hennes medvandrare, som enligt hennes övertygelse kommer att gå förlorade till Helvetets eviga och fasansfulla plågor?

Detta är en fråga som jag ställt till ett flertal kristna bloggare, men aldrig fått något rakt svar. Kanske en fråga som man helst vill stöta ifrån sig. Kirkegaard har ju filosoferat över denna och liknande frågor och funnit att en verkligt kristen människa måste finna sig i att ha ångesten som sin ständiga följeslagare.

Stig ”Slas” Claessons författardebut.

Lämna en kommentar

I ett brev till Georg Klein beskriver Stig ”Slas” Claesson sin litterära debut så här: ”Jag vet att kriget pågick när jag skrev de där dikterna, vad fan de nu handlade om. Och varför jag fick för mig att skriva är mig en gåta. Jag hade börjat skriva av någon jävla anledning jag inte fattar…. Vi var inte uppfostrade med några böcker eller något sådant. Det fanns inte en bok i hela jävla kvarteret.”

Som en motsats till ”Slas” något lättsinniga syn på sin författardebut, kan nämnas hur Solveig von Schoultz uttrycker sig i en intervju: ”En sak får i mina ögon en riktigare kontur, om den har skarpa linjer. Jag är väldigt rädd för det snömosaktiga och mjuka. Författare kan ju tala om samma sak, men det är greppet som karaktäriserar. När jag arbetar, då väntar jag tills greppet finns där, det som för mig känns riktigt; en smula distans så att man kan ta i den där saken. Också om det är en varm sak måste man kunna ta i den med kyliga fingrar. Att hitta ord för det man inte kan säga – det är det jag arbetar med.” Sitt författarskap beskriver hon som ”en formuleringsprocess som egentligen är evig. Varje stund man lever är oersättlig”, slutar Solveig von Schoultz.

Platons syn på skalden och skaldandet: ”Skalden är ett lätt, vingat och heligt väsen; han kan ej dikta förrän han blir gudaingiven och från sina sinnen, så att förnuftet viker bort; så länge det är kvar, är ingen i stånd att dikta eller profetera.” Kanske hade Platon och ”Slas” en del gemensamt?

Och han lärde sig hur lätt det är,

att skapa en röst ur tomma intet,

att ge den luft och lära den tala,

och i rätta ögonblicket åter lösas upp i intet.

(Lars Gustafsson)