Lars Gyllensten och tidsproblematiken

Lämna en kommentar

Dagens dikt:

Martallen vet hur dagen varit.

Inget att anteckna

eller skriva skärgårdsdikter om.

Kvällen kommer som den kommer.

Månen tar sig fram över viken

på det lokala sättet, med vrickåra.

Skrivet suddas genast ut.

(Werner Aspenström)

—-

Tiden,”det hemlighetsfulla elementet”, genomlyser mycket av Lars Gyllenstens författarskap. Detta har förtjänstfullt behandlats av idéhistorikern och teologen Bengt-Erik Benktson i boken ”Samtidighetens mirakel”.

Personerna i Gyllenstens romaner erfar inte blott att tiden är opålitlighetens dimension. Vare sig tiden hastigt rinner bort – eller störtar över människan – eller också behärskar henne genom sin tomhet, är den i längden en nedbrytande faktor som framkallar ”aversion mot tid och tidslighet”, som Gyllensten kallar kronofobi.

I ”Kains memoarer” skriver Gyllensten: Tiden, som grekerna kallade för Kronos, har på det hela taget en illvillig och avundsam läggning. Den tycks sträva efter att fördärva och nedsätta sådant, som är utmärkt, upphöjt och angenämt, vilket den också brukar lyckas med om den bara får tid på sig. Visserligen har den också en smak för att befordra och förbättra sådant, som ligger illa till eller är ont, men dess välvilja är mindre pålitlig och kraftfull än den motsatta benägenheten att skada och skämma.

Hos ”Människan djuren och all naturen” heter det i citat av Pascal: Vi leva aldrig i det närvarande. Vi gripa in i framtiden, liksom om den dröjde för länge, och liksom för att påskynda dess fart eller också söka vi kalla tillbaka det förflutna, som försvunnit alldeles för hastigt.

I ”Moderna myter” påtalas att djupast sett gäller, att människan inte ”har” tid. Tiden rinner bort som torr sand mellan fingrarna. Vad människan har, är tidpunkter till det ena eller till det andra eller till – ingenting. I viss utsträckning kan människan välja, vad hon gör av sina tider och stunder. Den avgörande frågan är dock inte, vad människan gör av tiden, utan vad tiden gör av människan, den tid, som inte under alla förhållanden står till hennes förfogande utan är oförfogbar. Människan är inte tidens herre.

I ”Lotus i Hades” är den i dödsriket obefintliga tiden något gott, en gåva – inte ett hot utan en chans. Klockans tickande är ju – om än i minnets form – inte ett minne från det förgångna människolivet utan uppfattas som ”en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld”. Att ”låta tiden gå” kan emellertid betyda något annat än att man som ett föremål flyter med strömmen eller söker ge livet stadga genom upprepning och vana. Det kan också betyda att låta varje stund vara vad den är, leva i ögonblicket. Enligt detta förhållningssätt är ”varje stund uppfylld av sig själv och tyngs ej av förpliktelser, inga skulder från det som var och inga krav för det som kommer”. Det enda som är vårt – nuet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höstsonat

Lämna en kommentar

Regn, ack regn om hösten

grått beslöjade berg,

träd med trött fallande sena löv!

Genom immiga rutor blickar

avskedstungt det lidande året.

Huttrande i genomvåt rock

stiger du ut. I skogsbrynet

kravlar druckna i bleknat löv

padda och salamander,

medan nerför vägarna

rinner och kluckar ett otal bäckar,

bildar i gräset vid fikonträdet

tålmodigt väntande pölar.

Och från kyrkan i dalen

droppar tveksamma trötta

klocktoner för en man från byn

som man begraver.

(Hermann Hesse, övers Hans Levander)

—-

Vi föds inte längre

vi förs in

i en begränsning.

(Eva Kristina Olsson)

—-

Nobelpriset till Tomas Tranströmer tycks en del ha svårt att komma över. I en intervju säger Jan Guillou att han anser att poesi är obegripligt och överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det ska vara fint och att det här ska vi begripa – fast ingen gör det. Om Tranströmers poesi säger Guillou: Folk säger att de begriper den men egentligen gör de inte det.

Om sitt eget skrivande säger Guillou med sedvanligt hög svansföring: Det kännetecknas av klarhet och är själva antitesen till poesi. Slutsats: All poesi är obegriplig och Tranströmer är ”fånig”.

Jan Guillou tycks sakna all känsla för poesi, vilket man bara kan beklaga. Tranströmers diktning kännetecknas ju av det enkla utan att vara förenklat. Eller som Lars Gustafsson skriver om Tranströmers diktning:”Klarhet och rörlighet som blir till magi. Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup. Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet.”

Kan man som Guillou, inte tillgodogöra sig något av Tranströmers diktning är man nog drabbad av tondövhet inför poesins själ.

En annan magsur kommentator är Tim Parks i The New York Review of Books, som inte drar sig för att kritisera valet av Tranströmer utan att ha läst en enda rad av honom.

—-

I ett tidigare blogginlägg tog jag upp fördelarna med att skriva med penna i handen, jämfört med att skriva via tangentbordet. I en liten skrift av Olof Lagercrantz ”Eftertankar om Strindberg” finns ett kapitel om ”Att forma med bokstäver”, där Lagercrantz tar upp pennans betydelse för författandets skapelseprocess. Så här skriver han:

Strindberg skrev hela sitt liv för hand. Hans handstil är fast och lugn och mycket lätt att läsa. Det är en slående kontrast mellan hans stil och hans tankars och känslors sprängkraft. Hans bokstäver bär i suveränt lugn hans utbrott. De är oförändrade men ändå levande gjutformar för hans skaparlava. Det finns ett viktigt element i handens utformande av bokstäverna vilken försvinner då man litar till skrivmaskin eller diktamen. Man behöver inte tro på bokstavskabbalistiken för att känna den magiska kraften i bokstäverna vilka bär med sig minnen från alla de sekler och språk de tjänat i. Det ligger något av en betydelsefull kulthandling i att forma bokstäverna själv. Det betyder en erfarenhet, en kontakt med en sinnlighetsvärld som finns på andra sidan orden ungefär som tonerna i musiken som ”talar” ensamma. Det är en andlig handling att skriva ett O, ett H ett M och varje gång tvingas till förnyat formproblem. Medan man skapar bokstäverna börjar det grönska och viska och blöda och blåsa och skaka i dem. Det slår upp ur dem något som är mer än de ord kombinerade med varandra skapar. Strindberg med sin utomordentliga sensibilitet måste ha känt det. När han skrev var formandet av bokstäverna en del av skapelseprocessen och en förutsättning för den.

—-

Den svåra frågan som de flesta värjer sig emot: Var fanns Gud i Auschwitz?

Imre Kertész svarar: Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut.

Sidokast

Lämna en kommentar

I dimman

Sällsamt i dimman vandra!

Ensam är buske och sten.

Träden ser inte varandra.

Ensam är var och en.

Full av vänner var jorden

så länge min stig var ljus.

Nu är den dimmig vorden,

tystnat har livets brus.

Intet kan den förvilla,

som sig åt mörkret förtror,

mörkret som stort och stilla

kring oss alla bor.

Sällsamt i dimman vandra!

Att leva är ensam bli.

Ingen känner den andra.

Alla gå vi förbi.

(Herman Hesse, tolkning Kerstin Berggren)

—-

Ett avsnitt ur ”Blek låga” av Vladimir Nabokov:

Värmesystemet var en ren fars, beroende som det var av regulatorer i golvet ur vilka en dunkande och stönande källarpannas ljumma utandningar nådde rummen likt en döendes sista matta suckar. Genom att täppa till deras öppningar i övervåningen försökte jag skänka större energi åt regulatorn i vardagsrummet, men dess klimat visade sig obotligt påverkat av att inget annat skilde det från de arktiska regionerna än en simpel ytterdörr utan skymten av tambur – vare sig detta nu berodde på att huset hade byggts på högsommaren av en naiv nybyggare som inte kunnat föreställa sig vilken sorts vinter New Wye hade i beredskap åt honom, eller på att någon gammaldags etikett krävde att en tillfällig besökare vid den öppna dörren redan på tröskeln skulle kunna förvissa sig om att intet olämpligt var på färde i vardagsrummet.

—-

Björn Wimans utmärkta kommentar i tv om Jan Guillous kommentarer om Tranströmers nobelpris:”Guillous negativa och förminskande kommentarer kan man ta lätt på, han är knappast någon auktoritet i detta sammanhanget”

—-

Endast den moral som kommer ur ett djupt inneboende behov av att göra gott, är en god och äkta moral. En moral som grundar sig från hot om bestraffning eller löfte om belöning är en osund, oärlig och infantil moral.

En människa som beter sig acceptabelt på grund av rädsla för bestraffning, som gör gott med en baktanke om belöning, kan knappast anses representera god moral.

—-

Lycka eller frid upplevs när rädslan försvunnit. Religionens drivkraft är rädslan. Är det så att när rädslan kan bemästras blir behovet av religionen mindre?

Det ligger i religionens och kyrkornas intresse att rädslan hos människor kan upprätthållas. I sken av detta kan man nog se vissa frikyrkors nyvaknande intresse för den så kallade helvetesläran.

Hellre läsa än titta

Lämna en kommentar

Epigram

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

(Tomas Tranströmer)

Tomas Tranströmer! Vad ska man säga? Äntligen!

—-

Varför gilla så få människor att läsa? Svaret är förvånansvärt enkelt: människan har inte utvecklats för att läsa. Vi har inte något läsorgan. Våra ögon och hjärnor är utvecklade för att se, inte för avkodning av små symboler på pappersark. För att förbereda våra ögon och hjärnan för att läsa måste vi träna dem. Denna process tar år av hårt arbete att utföra och en del människor klarar det inte alls. Den bistra sanningen är dock att de flesta människor inte vill läsa och just därför inte läser. Beviset för detta är klart: den genomsnittlige amerikanen läser ungefär 15 minuter per dag och nästan aldrig läser de en bok för nöjes skull. Slutsatsen måste bli att de allra flesta människor inte gillar att läsa.

Viktigt att komma ihåg: läsa och titta är två helt olika verksamheter. Att läsa aktiverar hjärnan på ett helt annat sätt än att t ex titta på tv. Att titta på tv är som att bli matad med sked, vilket som bekant inte kräver någon omfattande hjärnaktivitet.

—-

Man tänker mycket bättre på sitt eget språk. Detta gäller även om man vistas en halv generation i ett engelsktalande land eller ett annat land där man talar ett annat språk än sitt modersmål. Som det är nu breder språkförstörelse och förståelseförbistring ut sig. Vi börjar få vänja oss vid ungefärlighetskunskaper. Är det så att man inte kan uttrycka sina tankar till fullo på ett främmande språk, så sjunker den intellektuella kvaliteten.

—-

Bernur: Jag kan också undra varför inte fler är så ivriga att förmedla glädjen som det innebär att läsa: för det är kul att vara bildad – det är en glädje som inte kan mäta sig med mycket annat.

—-

Årets nyutgåva: Thomas Manns Bergtagen. Det är tveklöst årets högsta och djupaste läsupplevelse. Mikael van Reis skriver i G-P: Det är en intensivt njutbar och nyanserad översättning (av Ulrika Wallenström) vars främsta förtjänst nog är att den lyckas så väl att uppenbara det vida resonansrummet för Thomas Manns ironi – det är genomsiktigt rum men också tvetydigt i en skala mellan fina biklanger och berättarens torra ihärdighet. Det brukar sägas att översättningar är färskvara, men det stämmer inte här – däremot är det tveklöst årets högsta och djupaste läsupplevelse. Och – förmodligen i sex år till.

—-

Författaren Jenny Diski skriver om upploppen i London i somras: I Ealing fick varenda affär på huvudgatan skyltfönstren sönderslagna och plundrades. Det var bara en butik som klarade sig utan så mycket som en repa på fönstret – Waterstones, bokhandeln. Detta hade i sig kunnat vara ett budskap från de underprivilegierade ungdomarna till oss vänsterintellektuella att vi kan dra åt helvete med våra böcker och vår utbildning, det var de som hade makten i den nya världen av blingbling och smartphones. De vänsterintellektuellas önskan om att de fattiga ska göra revolt med omsorg om samhället på sina läppar påminner inte så lite om när västvärlden säger till Kina och Indien att de borde vara mindre materialistiska för att rädda ”vår” utarmade planet.

Men det är värre än så – jag ser det som mer sannolikt att deltagarna i de engelska kravallerna inte ens lade märke till bokhandeln. Läsning är något så ovidkommande att det helt enkelt inte föll dem in att ödsla bort sin dyrbara plundringstid med att slå sönder ett så meningslöst ställe när det bara var att ta för sig Adidaströjorna i affären bredvid. Det var habegäret som stod i fokus, inte vandaliseringen. Den var bara en biprodukt. Man var tvungen att krossa glaset för att få tag på prylarna.

Det var inte politiskt, det var en sinnesrubbad gatufest. Men ungdomarna har inte fått tillräckligt med hygglig utbildning för att lära sig tänka politiskt. De har fått en slentrianmässig skolundervisning, där alla ( eleverna, lärarna, byråkraterna) bara behövde kryssa i rätt rutor och nå upp till några påhittade mål. Det finns ingen passion i den statliga skolan, ingen kärlek till lärandet. Ingen har gett sig in i ett klassrum med de arga ungarna och tvingat dem att fundera ordentligt över varför de är så arga. När ingen intresserar sig tillräckligt mycket för de unga för att kräva att de ska tänka längre än de behöver som arbetsboskap, har de ingen anledning att lära sig ens grundläggande läs-och skrivfärdigheter, bry sig om sin närmiljö eller tro att deras omständigheter skulle kunna förändras genom att de allierar sig med etablissemanget Yrkesinriktade utbildningar sponsras av företag, och de ämnen som som i grund och botten handlar om att lära sig tänka – framför allt konst och humaniora – har drabbats av nedskärningar och till och med lagts ner.