Göran Tunströms ofullbordade.

Lämna en kommentar

Efter Göran Tunströms död år 2000 fanns en hel del opublicerat material, som senare sammanställts av Tunströms nära vän Göran Sonnevi. Resultatet blev en bok ”Försök med ett århundrade”, utgiven år 2003 på Bonniers. Ett utdrag ur boken följer nedan:

Vad bryr sig Gud om teologien?

Om kyrkan, detta bröst som människan med små fingrar tyr sig till? Det lutherska bröstet, det romerska? Alla andra bröst med samma tröst, med samma straff. Byggnadsställningar, provisorier. Så småttigt. Så småttigt därför att vi inte äger något större språk: och vi har tänjt våra föreställningar så långt vi förmådde – och det var en mycket liten provins vi förmådde täcka. Sju är sakramenten! Tre hans emanationer! På tredje dagen ska skall han uppstå från de döda, sju är dödssynderna! Har gud räknat på fingrarna? Människan lever av nåd allenast! Rättfärdiggörelse genom tron! Rättfärdiggörelse endast med hjälp av prästen och kyrkan! Se kyrkans maktanspråk! Kyrkofurstarnas högfärd – hur ryser jag inte bara jag hör ordet kyrkofurste. De små prästerna kan jag tycka om, de som i alltför långa kaftaner snubblar över leriga åkrar, som faller i blöta diken på väg till sina troende får. För att hålla deras händer. För att smeka de ensammas pannor. Och som förtvivlat – och i stor kärlek – försöker hålla upp de regntunga molnen, så att medmänniskorna på sin flykt undan motmänniskornas hat, skall kunna – om dock inte upprätt men – krypande kunna ta sig en bit närmare sina hägringar.

Nej, vad bryr sig Gud om teologin? Om alla dessa professorer som ”bekläder kyrkliga ämbeten” – den ene expert på Guds tårkanaler, och den andre på hans nagelband…. Det fanns kanske ändå ett ljus. Några oskyldiga – det finns i alla rörelser, simmar nere i bottenslammet, uträttar små bedrifter – ville ju rensa kyrkan från all dess slagg och sprida dess goda budskap, och det får de ju gärna hålla på med, det stör sällan dem i maktens topp…

Index expurgatorius var den första officiella listan över förbjudna böcker. Den hade utkommit 1564 på order från konciliet i Trient, denna stad där präster och kardinaler trängts likt kokta och okokta humrar i ett skållande hett vattenbad. Vad som förbjöds i litteraturen var det som också gjorde vissa målningar icke önskvärda: ingen vulgaritet, världslighet, samt allt som kunde misstänkas stämpla mot den påvliga övermakten och dess ofelbarhet. De kyrkliga auktoriteterna fäste större vikt vid bokstaven än vid andan. Även självcensuren verkar ju på känsliga själar.

Annonser

Ekelund, följeslagaren/Carpelan till minne.

Lämna en kommentar

Läsningen av Ekelund är inte kravlös, han bjuder motstånd, men för dem som väl hittat fram till honom har hans verk blivit en följeslagare för livet.

Ekelunds Lefnadsstämning är nog bland de bästa böcker jag läst, jag börjar vid det här laget känna mig med honom, på allvar och verkligen. Jag tror hans väg är den enda som besparar ovärdigheter och lumpenheter, men hur svår den måtte ha varit att gå. (Gunnar Ekelöf 1936)

Att återvända till honom, att fördjupa sig i hans skrifter är därför detsamma som att uppleva det sällsyntaste, det mest stimulerande av allt: ett andligt äventyr. (Johannes Edfelt 1949)

Så småningom kom han också att skriva ett helt eget språk som han hade utbildat åt sig: grekiska termer omväxlande med vanliga svenska ord i nya betydelser. Han skrev om själens frihet, frid och lycka och fann om dessa ämnen formuleringar av hög skönhet. (Olle Holmberg 1963)

Ingen irriterar som den, som går mot strömmen – och samtidigt bibehåller sig öppen och klar. Det är icke med satirer man djupast utmanar det platta lynnet!  Det finns ett sätt att förlänga livet, och giva det styrka, genom att skapa sig de rätta motståndarna: den rätta näringen ur motstånd. I kraften att företaga en sådan rörelse – vilken liksom ger ett störtbad, en intellektets kalldusch på känslan – kunde man väl ock se något av den list och förslagenhet i en allt dominerande oberördhets- och svalhetsåtrås tjänst, vilket gjort det möjligt för den geniala människan att överhuvud existera: att uthärda det högtryck, under vilket hon har att bära livet. (Vilhelm Ekelund)

Den finstämde poeten och författaren Bo Carpelan har gått ur tiden 84 år gammal. Under sex decennier var han en centralgestalt inom den finlandssvenska litteraturen. Hans poesi präglades av klassisk behärskning. Även om raderna är få och korta, var Carpelan en poet som i hög grad skrev mellan dem. Även de romaner som han skrev kännetecknas av en lyrikers ton.

”Han hade en fantastisk förmåga att skriva mycket kort och existentiellt så att man verkligen kände årstider och dagar kombineras med själens rörelser. Det var natur och tanke som smälte ihop på ett mycket säreget sätt”, säger akademiledamoten och vännen Per Wästberg.

Själv innehar jag ett par tunna diktböcker av Bo Carpelan. Till dem söker jag mig ofta.

Den sista dagen/alltid oräknad. (Bo Carpelan)

Dagens utsikter.

Lämna en kommentar

Luigi Pingitore: Det är inte bara de pompejanska husen som håller på att rasa samman, värre för vårt samhälle är att den politiska eliten och en majoritet av folket inte längre tycks hedra idén om kulturens och bildningens betydelse.

Bortsett från de pompejanska husen, så kan Pingitores slutsats gälla även för Sverige.

Björn Kohlström (Bernur), jämför Ekelunds och Södergrans aforismer och menar att Ekelunds texter har en stämma, och du kan som läsare erinra att du sitter intill honom, lyssnande på hans röst, medan Södergran är en stum författare. Jag kan inte annat än instämma med Kohlström.

Den romerske historikern Livius såg glorifieringen av kockar som ett bevis på kulturens nedgång. Ja, nog är vi nu ganska långt i utförslöpan!

Samtiden tycks ha fastnat i ett permanent tillstånd av adolescens (perioden då individen förändras från barn till vuxen).

Nietzsche: Inte heller sina tankar kan man helt återge i ord. Den skrivna texten innebär alltid en mycket blek och ofullständig efterbildning av den verkliga tanken. Det vi djupast bär inom oss är och förblir omöjligt att förmedla.

Redan Augustinius slog fast att det egentligen bara finns en tid, nutid, eftersom alla föreställningar vi kan göra oss om det förflutna eller om framtiden också de bara existerar i nutiden.

Emerson menade att en sekt lika väl som ett parti är ett elegant incognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv. Håll din status. Stanna hemma i din himmel, i din egen himmel!

Sanningen är ju att kristendomen, vid eftertanke, är både obegriplig och ohygglig. Den filosofiska frågan: Kan man älska en bödel? Och vad är det för kärlek som förbinds med: Älska mig, annars ska du få se på……..

Timmarna faller som skärvor

kring snubblande fötter.

Och tiden som skulle tjäna oss

tiden är lös

den får vi inte bukt med —

Ännu sprider den sig som förut

diffust från år till år och remsa till remsa

och släcks ej av vatten som redan är förflutet.

(Karl Vennberg)

W.G. Sebald och lite till.

Lämna en kommentar

I Sebalds ”Saturnus ringar” beskriver han ett besök i Janine Dakyns arbetsrum där hon bedrev forskning om Flauberts romankonst. Så här skriver Sebald:

Ofta, vid dagens slut, brukade jag tala med Janine om Flauberts världsuppfattning inne på hennes tjänsterum, där sådana mängder av föreläsningsanteckningar , brev och handlingar av alla slag låg framme att man tyckte sig stå mitt i en pappersflod. På skrivbordet, den ursprungliga utgångs- respektive samlingspunkten för den vidunderliga pappersförökningen, hade med tiden uppstått ett riktigt papperslandskap med berg och dalar vilket nu, likt en glaciär när den når havet, bröts av i kanterna och på golvet runtomkring bildade nya avlagringar som i sin tur omärkligt rörde sig in mot rummets mitt. Redan för flera år sedan hade Janine av de ständigt växande pappersmängderna på skrivbordet tvingats att dra sig undan till andra bord. Dessa bord, på vilka i fortsättningen liknade ackumulationsprocesser hade försiggått, representerade så att säga senare eror i utvecklingen av Janines pappersuniversum. Också mattan var sedan länge försvunnen under flera lager papper, ja papperet hade börjat att från golvet, dit det ständigt dalade från halvvägs till taket, åter stiga uppför väggarna som ända till övre dörrkanten var täckta med enstaka pappersark och dokument, uppsatta med ett häftstift i bara ena hörnet och delvis tätt över varann. Även ovanpå böckerna i hyllorna låg där det bara gick högar av papper, och allt detta papper drog i skymningstimman till sig återskenet av det slocknande ljuset, liksom förr, tänkte jag en gång för mig själv, snön på fälten under den bläckfärgade natthimlen. Janines sista arbetsplats var en fåtölj som makats mer eller mindre in till mitten av rummet och som man, när man kom förbi hennes alltid öppna dörr, såg henne sitta i, antingen framåtböjd och klottrande på ett skrivunderlägg som hon höll mot knäna eller bakåtlutad förlorad i tankar. Den skenbara oordningen bland hennes saker utgjorde i själva verket något som liknade en perfekt ordning eller åtminstone en ordning  som strävade mot perfektion. Och faktiskt kunde hon i regel med detsamma hitta vadhelst hon letade efter sina papper, i sina böcker eller i sitt huvud.

Stundom kan jag när jag vistas i mitt arbetsrum, känna att rummet har vissa likheter med Janine Dakyns tjänsterum. Omgiven av boktravar på bord, stolar, säng och golvet, och papper med anteckningar och tidskrifter utspridda över de flesta tillgängliga ytor. Men i likhet med Janine har jag en viss ordning i det till synes oöverskådliga kaoset. Men det är här jag lever och trivs och här försöker jag att motverka den lömska seniliteten genom att hålla sinnet levande och stilla min aldrig sinande nyfikenhet och förundran över det stora undret – livet.

Februari enligt Tranströmer, och lite till.

Lämna en kommentar

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Under en presenning tynade språket.

(Tomas Tranströmer)

—-

En av poesins paradoxala uppgifter är att försöka göra det hart när omöjliga, nämligen ordsätta det som ligger på gränsen eller rent av bortom gränsen för det utsägliga.

T S Eliot: När det skrivna når en viss nivå, blir det poesi.

—-

Att hata en annan människa är det mest destruktiva man kan göra. Du offrar tid och energi och gröper ur din existens. Du låter en människa du inte tycker om bestämma över ditt liv.

—-

Vi lever i en tid då våra inre världar är mer hotade än någonsin. Ska man kunna bevara och skydda sitt inre måste man avskärma sig från det yttre larmet.

—-

Risken med internet; vi läser allt i flykten men inget stannar kvar.

—-

Det berättas om George Bernard Shaw att han skrev i medeltal tio brev om dagen under tre kvarts sekel. Detta gäller alltså en herre som skrev över femtio teaterpjäser och själv producerade de flesta av dem, var intensivt politiskt verksam och satt i tallösa kommittéer, gav massor av föreläsningar, gav ut hoptals med pamfletter, böcker, artiklar, journalistik, odlade en väldig skara vänner över hela världen och intresserade sig för allt under himlen. Han sa själv att hans energi hörde ihop med att han var vegetarian, nykterist och icke-rökare. Samtidigt torde han, säger en engelsk bedömare, ha sublimerat sitt sexualliv,han lär inte haft några fysiska förbindelse sedan han gifte sig, och giftermålet ”was itself never consummated”. Han hade en ryslig massa energi över, i sjuttiofemårsåldern började han resa runt i världen, nykter och rosig och i knäbyxor, bara för att upptäcka att den ena platsen var den andra lik och att det inte fanns någon skillnad på människor heller. Han gav bort nobelpriset, han sa nej till engelskt adelskap, han skrev sitt sista drama när han var nittiotvå, han dog av ett brutet lårben sen han ramlat ner från ett fruktträd som han klivit upp i för att beskära när han var nittiofem.

När bygdekorrespondenterna sände in sin rapporter kunde det stå så här: I en liten by, vackert belägen tätt under åsen och med god utsikt över den väna bygden bo många glada och trevliga människor, som gärna taga sig en jamare då och då och även av gott hjärta bjuda på både en och två gökar i julens sagoomspunna tid.

På tidningen Norra Skåne skrev chefredaktören P A Persson, efter sin hemort kallad ”värpatorparn”, egenhändigt och omsorgsfullt notiserna, fast han hade redaktionssekreterare som Ivar Ljungquist eller Harry Hjörne. Chefredaktör Persson hyste en kärlek till s k ingående rubriker, det kunde bli små konsthantverk: Förskingring har upptäckts att en yngling gjort sig skyldig till, vilken rest till Amerika, efter att haft plats på ett kontor.

Och tröt nyheterna fanns alltid pluggbitar, ett osorterat förråd av anonyma tänkvärdheter: Knackade man på gravstenarna och frågade de döda om de ville stå upp till sina liv igen, skulle de skaka på huvudena.

Ovanstående finns att läsa i Olle Hammarlunds rekommendabla bok ”Röster i vinden”.

—-

En förhärskande vidskepelse; att det varje dag mellan morgon och kväll händer saker som det är en skam att inte känna till. Allt detta läses för att glömmas, och efter bara några få timmar raderas ut av andra, lika triviala ting.