Nikolaj Berdjajev (1874-1942) anses som en av den ryska tankens mest betydande gestalter. Han utvecklade ett mycket egensinnigt etiskt, politiskt och religiöst sanningssökande, som ställde honom utanför alla grupperingar. Genom sin filosofis båda huvudteman, friheten och skapandet, har han givit ett ovärderligt bidrag till människans andliga kultur. Berdjajevs bok ”Vägen till självkännedom”, ansåg Sven Stolpe vara en av 1900-talets viktigaste böcker. En bok väl värd att begrunda och fördjupa sig i. Här nedan några valda citat ur boken:

Varje ontologi byggd på helvetet är avskyvärd. Jag är övertygad om att anhängarna av helvetet utgörs av människor som önskar ett sådant, för de andra, givetvis. De kristna har ofta varit utstuderade sadister. Förmodligen grundar sig min motvilja mot läran om de eviga helvetesplågorna på min elementära känsla av empati och medlidande, på omöjligheten av glädje och salighet så länge det finns bottenlöst lidande och plågor. Och jag har aldrig kunnat gå med på att det skulle finnas mindre medlidande och empati hos Gud än hos mig, en ofullkomlig och syndig varelse.

Jag har skrivit under hela mitt liv. Skrivandet innebär för mig en andlig hygien, meditation och koncentration, ett sätt att leva.

Problemet om den eviga döden och det eviga helvetet är det mest plågsamma problem som kunnat uppkomma inför det mänskliga medvetandet. Om man accepterar att det finns en evighet av helvetesplågor, så förlorar hela mitt andliga liv all mening och allt värde, eftersom det förflyter under tecknet av terror. Under terrorns tecken kan sanningen aldrig uppenbaras.

Det största motståndet hos mig  väcks av varje försök till objektivering  av helvetet och till att bygga en ontologi utifrån helvetet, som de traditionella teologiska lärorna gör. Jag betraktar detta som dogmatisering av urgamla sadistiska instinkter hos människan. Existensen av ett evigt helvete skulle vara det starkaste argumentet för att vederlägga Guds existens, gudlöshetens allra starkaste argument.

Kristus har inte kommit för att döma, utan för att frälsa, och frälsa alla. Men jämför andan i Bergspredikan, ja, andan i hela Evangeliet med andan i liknelserna. I liknelserna är det som regel en herre som drar en skarp gräns mellan människorna. Alla de som inte har uppfyllt sin herres önskningar sänder han till det brinnande Gehenna, med gråt och tandagnisslan. I liknelserna råder grymhet och skoningslöshet, och otaliga av renlärighetens anhängare till helvetet kan stödja sig på dessa. En genomsnittlig humanitär 1800-talsmänniska skulle inte betett sig så obarmhärtigt mot de jungfrur som glömt att fylla sina lampor med olja, eller mot den som inte förökat sina talenter, som herren i liknelserna. Detta har alltid stött mig. Detta är frågan om huruvida kristendomen kan uppfattas som en fruktans och hotets religion.

Advertisements