Utsikt från Framsidan

4 kommentarer

I den tidiga söndagsmorgonen har redan de mest morgonpigga försäljarna slagit upp sina bord och börjat plocka fram de prylar, som de hoppas kunna avyttra under årets ”storloppis” runt Mariaplan. Redan har också de riktiga fyndjägarna dykt upp för att spana in om något av värde finns att tillskansa sig för en billig, ofta bara symbolisk penning. Dagens sommarväder gör att det med säkerhet är upplagt för den sedvanliga folkfesten.

Själv embarkerar jag 3:ans spårvagn för att i morgonstunden ta mig till Centralen. I den så här tidigt ännu glest besatta vagnen utgör en av resenärerna en djupt sovande ”baglady”. Ur den halvöppna munnen hörs en gurglande snarkning och ur ena mungipan rinner en sträng av saliv nedför hakan. Hennes ena sko gapar i tåspetsen som kippade den efter andan. I ena handen håller hon ett krampaktigt grepp om en tom ölburk. Trots den tryckande värmen är hon klädd i en bylsig, lindrigt ren täckjacka som sett sina bästa dagar. Hon utdunstar en obehaglig odör som gör att man inte gärna sätter sig i kvinnans omedelbara närhet.

Vid Chapmans torg stiger en glåmig sömndrucken ung kvinna ombord, kanske är hon i 20-årsåldern. I normalt tillstånd borde hon ha förutsättningar för att ha ett tilltalande yttre. Så dock inte nu denna söndagsmorgon. Tydligen kom hon direkt från en väl genomfestad natt. I mobilen talar hon med någon om det bisarra i att behöva gå till jobbet när man inte är i presentabelt skick. ”Men vad fan när man nu äntligen fått ett jobb kan man bara inte sabba det genom att ligga hemma med bakfylla” konstaterar hon nog så insiktsfullt. Hon stiger av vid Valand och vandrar med dröjande steg uppför Avenyn.

På Drottningtorget blir jag antastad av en lindrigt nykter medelålders kvinna med rödmosigt uppsvällt ansikte och dimmiga ögon, men förvånansvärt propert klädd. Hon tiggde pengar för kunna komma in på en toa. Numera är jag rätt immun mot allt tiggeri på gator och torg i Göteborg och jag avvisade hennes begäran. Dock ångrade jag mig strax när jag tänkte på hennes förmodligen prekära läge och gick tillbaka och gav henne en femma. Men när jag tittade mig tillbaka såg jag att hon redan var på väg att antasta ett nytt ”offer”. Hur behjärtansvärt det än kan synas vara så blir man nästan alltid lurad av dessa ofta förslagna tiggare. I reportage i G-P har man kunnat läsa att ”skickliga” tiggare kan komma upp i en dagsförtjänst av 800-1000 kronor! Skattefritt!

Inne på Centralen var många av sittplatserna upptagna av liggande eller halvliggande nattsuddare som nu befann sig i Orfei armar. Väktarna hade tydligen inte hunnit börja sitt arbete med att förvisa oönskade gäster till utsidan av Centralen. Buss 100 till Borås brukar vara en lugn och behaglig resa i de blå tystgående tvåvåningsbussarna. Så även denna dag fram till någon mil före resmålet. Där stoppades bussen av en polispatrull som upplyste bussföraren om att det rök svart rök ur bussens bakre motorrum. Det konstaterades att det var något fel på ett avgasrör som medförde att avgaserna gick ut inne i motorrummet i stället för som normalt utanför detsamma. Poliserna ville belägga bussen med omedelbart körförbud med tanke på den eventuella brandrisken. Efter lite dividerande kom man fram till att det kanske inte var så lämpligt att evakuera bussen ute på den starkt trafikerade motorvägen. Det beslöts att bussen skulle få fortsätta in till Borås, dock med reducerad hastighet till högst 60 km/tim och med polisen körande omedelbart efter bussen för att kunna ha uppsikt över eventuella tillbud i motorrummet. 15 minuter sena var vi i Borås och turligt nog hann jag med min anslutande buss med någon minuts marginal.

Annonser

Sommarglimtar

Lämna en kommentar

Under rönn och syren

Blommande sköna dalar,

hem för mitt hjärtas ro!

Lummiga gröna salar,

där vår och kärlek bo!

Soliga barn av luft och ljus,

o jag förstår ert tysta sus,

blommande sköna dalar,

hem för hjärtats ro!

Säll i syrenens skugga,

söker jag här mitt hägn.

Rönnarnas dofter dugga

finaste blomsterregn.

Regnet slår ned i hjärtats vår;

hela dess värld i blommor står.

Säll i syrenens skugga

söker jag mitt hägn.

(Zachris Topelius)

—-

Tidningen Dagen skriver:”I den kristna tron finns i grunden ett anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Det är Kristus själv som påstår det, så det är svårt att komma ifrån.”

Detta måste betyda att den kristna tron övergått från att vara en tro till den absoluta Sanningen. Dock återstår det att övertyga oss klentrogna om vad som är den absoluta Sanningen. Är det Bibeln som det refereras till om man ska söka sanningen, så blir jag ytterst tveksam. Bibeln är en skriftsamling som skrevs av män (för det var män som skrev, kvinnorna hade inte med det att göra i denna patriarkaliska tid) för 2000-2500 år sedan, män som givetvis var präglade av sin tid och kultur och med ett vetande som naturligtvis var begränsat jämfört med vår tid. Om man tror sig kunna finna Sanningen i denna skrift måste man nog vara i besittning av en stark tro, kanske rent av en blind sådan.

—-

För en tid sedan hörde jag i radion en präst läsa ur Jobs bok. I en kommentar menade prästen att man kan få intrycket av när man läser om Job, att Gud låter sig påverkas av Satan. Kan det vara möjligt, frågade prästen och svarade.”Jag vet inte, men det kan tyckas så, men vi får luta oss mot Jesus i stället. Han säger ju till lärjungarna att Satan har begärt av Gud att ni ska utlämnas till honom (Luk 22:31) för att sållas som vete. Men han ska bedja för dem för att er tro inte må upphöra. Alltså är det endast tron som kan skydda mot Guds och Satans ränker.” Enligt mitt sätt att se en ganska märklig logik.

Prästen fortsatte att tala om Job:”Man ska eller bör ha en tro lika stark som Job och vi får be en bön till Gud att trots alla de obeskrivliga plågor och prövningar han kan låta oss utsättas för, så ska vi i bönen be, likt en namngiven jude i ett av nazisternas utrotningsläger, att trots allt det Du utsätter oss för, ska Du Gud inte tro att Du kan ta ifrån mig min tro som jag kommer att bära med mig ända in i döden.” Prästen tycktes mena att en sådan tro är någonting fint och nästan vackert. Men vad är det här för en Gud som tonar fram? Det hade tydligen inte prästen reflekterat över, en Gud som är snarlik sin samarbetspartner.

Den som utrustat sig med trons glasögon kan tydligen läsa om Job utan att besväras av alla de trampminor som här finns nedgrävda. Eller är man kanske så i tron förhärdad och tjockhudad att man inte ens känner av explosionerna?

—-

Fanatiker är alltid livsfarliga, oavsett vilken klan de tillhör.

Strövtåg

Lämna en kommentar

Boksyntheten

Om den lärde professorn i litteraturhistoria

med okuvlig idoghet läser en bok om dagen

söndag och vardag i nittio år, då har han läst in

vid pass tjugofemtusenfemhundrafemtio volymer.

Men trettitusen tavlor med kilskrift på

finns enbart i British Museum, och hundradetusen

band ägde Linköpings läroverk när seklet var ungt.

Så kan det bevisas med enkel arimetik

att det mesta som människor vet måste tydligen vara

hörsägen, handboksupplysningar, andrahandskunskap.

Och till råga på allt har kineserna skrivit en del.

(Alf Henrikson i DN 28/7 1964)

—-

Vet att du alltid befinner dig på arenan. Därmed är all ”tomhet” förjagad ur tillvaron.

(Vilhelm Ekelund)

—-

”Alla som är raka, som har heder, som är ömsinta, de har blivit utrotade allihop”, skriver den franska författaren Virginie Despentes i sin senaste roman ”Akopalyps baby”. Är detta sant, är det verkligen så? Enligt denna framtidsdystopi så måste tydligen de unga tjejerna utvecklas till Lisbeth Salander-kopior, om de ska ha en chans att överleva. Boken får väl ses som en satir över en urspårad samtid. Man kan bli dyster för mindre. Var finns de goda krafterna i dagens samhälle? Kapitalägarna har gripits av en kollektiv girighetsfarsot som upptar hela deras värld. Politikerna verkar mest intresserade av att tillskansa sig personliga ekonomiska fördelar och den vanliga samhällsmedborgaren försöker döva sin tomhetskänsla genom att hänge sig åt konsumism.

—-

I dag är kultur lika med vad som helst, t ex tv-spel, skateboard, streetpainting mm. Förr var det t ex att läsa Kafka medan man drack vin och lyssnade på en cellokonsert som hördes i bakgrunden.

—-

Det mest karaktäristiska för vår tid är den utbredda bristen på framtidstro. Allt färre tror att Marknaden ska kunna lösa våra problem. Den eviga tillväxten är på väg att nå vägs ände.

—-

Karen Armstrong: Kristendomen är ett känslomässigt ställningstagande, inte ett intellektuellt.

Sneglingar

Lämna en kommentar

Gör alltid det rätta!

Det gläder

somliga människor

och förvånar resten.

(Mark Twain)

—-

Författaren, läkaren och debattören Theodore Dalrymple skriver en debattartikel med rubriken ”Fotboll borde förbjudas”. Han uttrycker sig så här: Om våra regeringar verkligen brydde sig om vårt välbefinnande vore ett förbud mot alla former av idrott en av de första åtgärder de skulle vidta. Idrott är, generellt sett, den största enskilda orsaken till skador i västvärlden. En liten artikel i British Medical Journal för några år sedan konstaterade att enbart i Storbritannien orsakar idrotten 18 000 000 skador per år, skador som sträcker sig från obetydliga till det dödliga. Vilken annan aktivitet skulle inte bara tillåtas utan aktivt uppmuntras om den orsakade så många skador? Om till exempel filatelister ådrog sig bara en bråkdel så många skador till följd av sin hobby, skulle vi kanske få höra krav på att förbjuda frimärkssamlandet som en fara för folkhälsan och skadlig för ekonomin (räknat i förlorade arbetsdagar)? Varför då denna tolerans mot idrotten?  Ingen ska komma och säga att det finns hälsovinster med idrott som inte kan uppnås utan sådana risker. Utan idrotten skulle våra sjukhus vara betydligt mindre kostsamma. En rask promenad – så länge man håller sig inom räckvidd för mobilnätet, för den händelse man behöver hjälp – är lika bra för kroppen som någon idrott och inte alls lika farligt. Det är hälsosammare även för sinnet eftersom det främjar lugn reflexion snarare än febrig upphetsning. Av alla sporter är fotboll förstås den värsta för den skadar inte bara spelarna utan även åskådarna och dem som intresserar sig för den. Om fotboll hade förbjudits, som man förvisso borde ha gjort, skulle åtminstone sjuttiotre personer i Egypten som nu är döda fortfarande vara i livet. Publikens uppträdande i Port Said visar tydligt att det är skadligt för hjärnan att titta på fotboll och att det hindrar människor från att tänka och bete sig ordentligt.

—-

Till Joyce Carol Oates ”Dagbok 1973-1982” återvänder jag gärna. Där finns så mycket att hämta för eftertanke och begrundan.

Den 29 maj 1976: – Det som händer på ett papper är så betydelselöst i jämförelse med vad som händer i ens huvud att en samling arbetsutkast bara skulle förbrylla den som studerade dem… Det skulle var vilseledande att arbeta med en författares kopierade anteckningar; mycket är en förklädnad.

Vad är konst? Allt det som vi inte kan vara? Inte styra?

Den 28 sep 1976:- William James säger att det är sanning som fungerar… Att sanning är det som frigör energi. Ingen frisk människa kan acceptera det, inte mindre än vad James själv (misstänker jag) accepterade det; icke desto mindre är ”sanning” det som överlever och för att överleva måste det besegra sina fiender … måste krossa dem. Alltså sveper den kristna trons lidelsefulla oförnuft bort alla oliktänkande.

Den 24 feb 1977: – Men om jag redan är fri, om det inte finns något som håller mig tillbaka, om ingen bryr sig om konsekvenserna av min frihet – vad var det då för mening med min konst? (Liksom den allt förlåtande Guden är meningslös. Ett slags sötsliskig, klibbig ynkrygg till gud som är drypande av sentimentalitet…)

—-

Livets mening kan ligga i annat än att arbeta för köpa, det kan även ligga i att ha tid att betrakta stjärnorna. (Ulf Hallberg)

Ett knippe ur skrivbordslådan

Lämna en kommentar

Den som icke lever livet nu,

lever aldrig – vad gör du?

(Piet Hein)

Det bästa man kan spara till man blir

gammal är sig själv.

(Salon Gahlin)

—-

Bertrand Russel: Känn dig inte säker på någonting. Var alltid noga sanningsenlig även om sanningen är obekväm, för det uppstår alltid besvärligheter när man försöker dölja den.

—-

Einar Már Gudmundsson: Poesin är en kamp mot tomheten. Den är sökandet efter innehåll i livet. De nyss gångna åren, nyliberalismens tid, var ett liv utan diktkonst, en innehållslös kurragömmalek med tomheten. Så kunde jag spinna vidare – men hur förhåller det sig med slummen? Finns den i vårt inre? Hur mäter vi en sådan handelsbalans? Är det stor inflation i smärta? Vilket är glädjens börsindex? Eller borde vi snarare fråga: hur gick det med omtänksamheten i rikedomen?

Det säger betydligt mer om nutiden än om poesin, att det är få som söker sig till den.

—-

Litteraturen har inte längre någon central plats i Europa. Eliterna i samhället är numera inte litterärt skolade och anser sig inte heller behöva vara det för att erövra en plats bland samhällets beslutsfattare. Någon ändring lär heller inte vara att vänta, menar Heléne Merlin-Kajman i Le Monde.

—-

Tron på Gud är en produkt härrörande från religiösa institutioner. Ofta görs felet att blanda ihop vidskepelse med ”Gud”, men det finns ingen inneboende tro på ”Gud” alls.

Kan grunden för en religion utgöras av ett antal inkorrekta påståenden?

Teologin kommer att kollapsa under sin egen tyngd. Låter man bara teologerna fortsätta att prata kommer detta att ske av sig själv.

—-

Ett rättssystem som inte kan upprätthålla sin auktoritet är inget rättssystem. Utan auktoritet har rättssystemet helt enkelt inte längre någon legitimitet. Bör begrundas!

—-

Det är, precis som jag alltid har trott, bara dumt att föreställa sig att ens personlighet förändras särskilt mycket under årens lopp. Den vidgas, det är allt. Mycket som är undermedvetet, blir medvetet. Men jag tvivlar ganska mycket på att yttervärlden påverkar personlighetens kvalitet i särskilt hög grad.

Den tragiska och komiska sanningen om livet: att man är så föga delaktig i dagens stora angelägenheter. Politisk glöd, medvetenhet om världens orättvisor, förhoppningar om framsteg, farhågor, skräck, fruktan etc, etc…upplöses inför den våldsamma hettan i ens bekymmer för vardagslivets rutiner.

(Joyce Carol Oates, Dagbok 1973-1982)