Hopklippt

Lämna en kommentar

Morgon

Aldrig, aldrig, om ej genom trofast öfvervinnelse och vakt, bygges för din själ det hus, din själ hvar morgon måste vakna i.

Dag

Skattsökaren. Han har en annan dag än de andre! Betänk det och var klok, var tålmodig, uthållsam; fördrag. Men endast den som har dagen kan fördraga. Betänk det.

Göra dagen tjenst, var dag i dagen och akta ljuset i din själ -: i sanning, fälttecken nog, parti nog!

Det var en erfarenhet hos många, att när man gjort till regel att vid hvarje dags slut göra sig reda för hvad dagen innehållit, dröjde det icke länge förrän den också kom att innehålla något som det var lönt att ge besked om.

Höra till dem, för hvilka dagen endast hade en uppgift; Dag. Höra till dessa lycklige: som smyckat sig för dagen.

(Vilhelm Ekelund, ur de efterlämnade papperen)

—-

Det är inte så ensamt att vara författare som människor i allmänhet tror, i synnerhet inte när man skriver lyrik. Och man läser sin lyrik högt-! En underbar gemensam upplevelse. Ren njutning. Det är trots allt meningen att orden ska föra oss samman. Ord som blivit publicerade är inte längre några privata skapelser. Genom att använda språket får vi omedelbart ett band till alla andra som har använt språket; vi är inte längre isolerade. (Vilket vackert språk det är engelskan… Miraklet med alla språk är att fantastiskt flödande, underbara små stycken av ljud förvandlas och och fått innebörd: hur i all världen kan det vara möjligt? Jag kastar en blick på sidan med ord och förundras över den. Jag har inte skapat detta. Vilken gud var det som vakade över språkets födelse i våra hjärnor…? Det finns alltså ingen verklig isolering, så länge man har språket…) (Joyce Carol Oates, Dagbok 1973-1982)

—-

Läser om Kirkegaards Dagböcker efter många år. Mitt eller mina tidigare jag dök upp igen då jag hittar marginalanteckningar. ”Livet måste leva framlänges men förstås baklänges.” Men, Kirkegaard-! Så fåfängt, så naivt att tro att man någonsin ska kunna förstå. Jag är mycket mindre gripen av S.K. nu än vad jag var i tjugoårsåldern. Hans spännande stycken är sällsynta. Hans ”idéer” måste naturligtvis ha införlivats med den luft vi andas in av Nietzsche själv – om inte annat har de blivit vitalare, mer dramatiska, mer skrämmande. Han saknar psykologiskt djup i förhållandet till sig själv. Han kan helt enkelt inte inse – vilket man tyvärr måste göra – på vad sätt hans romantiska drama med Gud (alltså hans fars ”förbannelse”) är en uppblåst projektion av hans eget psyke, som kräver hela kosmos som kompensation för inskränktheten i det privata, personliga, känslomässiga livet. En irriterande egoism på varenda rad. (Joyce Carol Oates, Dagbok 1973-1982)

Jag tycker att Joyce Carol Oates här gör en träffande analys av Kirkegaards ”idéer”.

—-

O Poesi!

Ingen skulle våga

att nalkas dig,

som ej har i själen

dröms,

drömkrafts dristighet nog

att våga drömma –

Ordet!

Ordets pånyttsfödelse.

(Vilhelm Ekelund, omkr 1930)

Vårblommor

Lämna en kommentar

Invid varann

Att älska allt;

det första skamsna lilla

nässelblad,

och vårvägs träck,

befriad dyngas dova doft,

och svunnen drivas härskna bottenbråte.

Att lära sig anamma allt

som rent och skönt,

och se

hur tätt invid varann vi alla bor

inunder samma modersvinge.

(Elmer Diktonius)

—-

Jag tror inte att filosofin bara är en sak, jag tror generellt att det handlar om att vara kritisk och reflekterande över saker som de flesta tar för givet.( Allen Buchanan)

—-

Filosofi är till 99 procent kritisk eftertanke om någonting du är intresserad av. (Richard Bradley)

—-

Filosofi är att tänka på de djupa och viktigaste frågorna och försöka föra analytisk klarhet både när det gäller frågorna och svaren. (Marilyn Adams)

—-

Filosofi är framgångsrik kärlek till tänkandet. (John Armstrong)

—-

Edward Gibbon, engelsk historieskrivare, född den 27 april 1737, idrottade föga. Han var så rund, berättas det, att när han skulle fria till en ung dam och, som tiden krävde, gick ner på knä, kunde han inte komma upp igen utan måste hjälpas av två personer. Han förblev ogift men slutförde beskrivningen, i tre stora delar, av romarrikets nedgång och fall, som blivit klassisk och skolbildande och dessutom är mycket underhållande.

Fredrik I av Sverige, född den 28 april 1676, hade som hessisk prins varit officer och krigare, men krigen tog slut, han gifte sig med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora och blev kung i Sverige. Där ville man inte heller ha flera krig, han hade det därför tråkigt, ty han öppnade aldrig en bok, istället åt han gott och ägnade sig, med vänlig hjälp av bland andra amiralen Carl Tersmeden (född den 23 april 1715) åt en annan sport: flickjakt.

(Ur ”Årsringar” av Olle Hammarlund)

—-

Inte förrän på 1910-talet upptäcktes narcissflugan för första gången i Sverige. Upptäckten, som skedde utanför Helsingborg, gjordes av en då ännu okänd folkskollärare vid namn Oscar Ringdahl. Han gjorde sitt fynd känt för världen genom en kort notis i Entomologisk Tidskrift, det var 1911. Han var då 26 år gammal. Resten är historia, för kännarna. Oscar Ringdahl blev en stor man, något av en legend, Flug-Ringdahl kallad.

I veckotidningen Idun av år 1944 fanns ett reportage om nämnde Ringdahl. Bl a skrev man så här: Som yngling började Oscar Ringdahl att samla skalbaggar och fjärilar och gjorde det så energiskt att han en gång då han kröp efter en vacker skalbagge dök fram under en bänk där ett älskande par satt och kysstes. Men snart tyckte han flugor var var roligare än andra insekter, kanske därför att det fanns så litet skrivet om dem. Han hade bara en bok från 1866 om Finlands natur och folk i vilken det stod något om flugor. Sedan läste han ett arbete på latin av Zetterstedt. Med dessa ålderdomliga böcker i bagaget begav han sig ut på en flugjakt som skulle vara hela livet. Även hans fru Anna förkommer i reportaget; en uppenbarligen förstående kvinna. ”Oscar blir så pigg om vårarna när flugorna börjar surrar. Då glömmer han vinterns alla små krämpor, säger fru Ringdahl, och hennes make skrattar.”

(Ur ”Flugfällan” av Fredrik Sjöberg)

 

Snedvinklar

Lämna en kommentar

Vad vi är i dag

kommer från gårdagens tankar

och våra nuvarande tankar

bygger morgondagens liv;

våra liv skapas i vårt sinne.

Om en människa talar eller agerar

med ett rent sinne,

följer glädjen honom

som han egen skugga.

(Dhammapada)

—-

Om Simone Weil skriver Joyce Carol Oates i ”Dagbok 1973-1982”: Fasta och meditation framkallar verkligen en förändring hos medvetandet. Utan tvekan upplevde Simone Weil detta och påstod att det berodde på ett gudomligt ingripande. Vid en viss punkt upplever man inte bara eufori utan också en egendomlig, kuslig visshet … och ett totalt upphävande av det som skulle kunna kallas ett mer normalt medvetandes tendens för skepsis. När vi upplever eufori är vi öppna för himlen: vi kan tro på nästan vad som helst, bara det är tillräckligt överdrivet. Genom att medvetet begränsa sitt intag av föda, följde Simone Weil en hävdvunnen tradition och vann därmed sådana tvivelaktiga fördelar som visioner, drömmar, röster, religiös övertygelse. (Därmed inte sagt att mystikerns övertygelser nödvändigtvis måste vara falska. De är inte nödvändigtvis någonting.)

En sak är säker: en mystiker upplever en stark sammansmältning av sin egen personlighet till en helhet. Egot stärks konstigt nog genom att mystikern förnekar det eller går utöver det; ett slags solljus skiner genom från Själen … Från det mäktiga stället som finns bortom det medvetna egot. Det som är futtigt och trångsynt och tidsbundet bleknar bort medan det som är ”evigt” framträder. Ett neurologiskt och psykologiskt mirakel som kan vara ljuvare än något som yttervärlden någonsin har erbjudit (möjligen med undantag av erotisk kärlek); och alltså är det inte så konstigt om mystikern klamrar sig fast vid sina visioner, trots att andra tvivlar på dem. Så var det med Simone Weil. Hon svälte sig, läste Fader vår på grekiska om och om igen, vände sig bittert bort från världen som hade gjort henne besviken, vände sig till och med bort från sitt eget fysiska liv som kvinna; och hon belönades med ”uppenbarelser”. Hennes essä om skönhet och meditation är mycket bra. Vanlig mysticism, om ”vanlig” är ett lämpligt ord i det här sammanhanget, men bra trots det. Ack, konsten att på ett så briljant sätt föra sig själv så fullständigt bortom ljuset! – är helgonskap någonting annat?

Simone Weil är ett bra exempel på hur det kan gå när det religiösa så helt tar över i en människas tankevärld och där förnuftet skuffas undan.