Några kloka ord av Fernando Pessoa

Lämna en kommentar

Få böcker har gett mig så mycket att tänka över som Fernando Pessoa´s ”Orons bok”. En bok att ständigt återvända till och hämta andlig näring ur. Nedan några exempel ur det ofta aforistiska innehållet:

Insikten medför oftast att man förlorar en illusion.

Våldet, av vilket slag det vara må, har för mig alltid framstått som en grotesk form av mänsklig dumhet.

Lev ditt liv. Låt inte livet leva dig.

Om en rättrådig och klok människa känner sig oroad av världens ondska och orättvisa, försöker hon naturligtvis först få till stånd en förbättring i det som ligger närmast henne själv, och hon kommer då att upptäcka att det finns inne i henne själv. Denna uppgift kommer att hålla henne sysselsatt resten av livet.

Så länge jag efter förmåga har observerat världen omkring mig och funderat kring den har jag lagt märke till att människorna aldrig känner sanningen eller ens kan enas om vad som är väsentligt i livet eller ens för att leva.

Att skriva är att förtränga. Litteraturen är det behagligaste sättet att undfly livet. Musiken lindar in, de visuella konsterna livar upp, de levande konstarterna, som dans och teater, underhåller.

Litteraturen simulerar livet. En roman är en historia om något som aldrig varit, och ett drama är en roman utan berättande inslag. En dikt är idéer och känslor formulerade på ett språk som ingen använder, ty ingen talar på vers.

Var och en av oss är ett dammkorn som livets vind virvlar upp och sedan släpper ner.

Även den främste av oss är endast en god kännare av alltings tomhet och ovisshet.

Livet är vad vi gör det till. Resorna är resenärerna. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.

Vårt beroende av väder-och klimat.

4 kommentarer

Många ”lärda” personer har påtalat sitt beroende av väderleken. Diderot skrev ”Under de dagar, då en häftig vind blåser, är min själs klarhet förmörkad och känner mig nästan som vansinnig”. Napoleon:”Vid minsta vindfläkt utstår jag de häftigaste smärtor”. Såväl Napoleon som Voltaire och Rousseau menade att den starkaste sommarhettan hade en välgörande inverkan på deras tankeförmåga.

Goethe hatade vintrarna och behövde mycket ljus och värme för att kunna bedriva sitt arbete. Det var bl a därför han älskade Italien. Även Schiller hade ett liknande förhållande till klimatet. Liksom Goethe drabbades Schiller lätt av depressioner under vinterhalvåret. Vilhelm Ekelund däremot älskade den riktiga nordiska vintern.

Jonas Love Almqvist om det svenska missmodet:”Om vårt år blott till en tredjedel är vegetativt och utvecklande, men till två tredjedelar hopdragande, hopläggande och tillslutande, så betyder ju de tvåtusen år, som vår nation bott i Europa, egentligen knappt sjuhundra år. En italienare, som varje år upplever tio utvecklingsmånader, har om han dör vid 60 år, njutit 600 sådana. Medan en svensk, som död vid samma ålder, fick endast 240 á 300″.

Eller Johan Henrik Kellgrens missmod:”Det är med svenska snillet som med svenska solen, vi har några sommardar lika vackra som som södra länders, men allt det övriga är höst och vinter. Ett kallt klimat fordrar ock mycken mat. Att svälta är svårare i ett land, där man fryser än där det är gott om värme”.

Efter den kalla, snörika och utdragna vinter vi nu genomlidit, så är det inte utan att man ser fram mot, om inte  en global, så i varje fall en lokal uppvärmnig.

Vad är konst?

2 kommentarer

Det har under det senaste halvåret förts en upphetsad debatt om den figurativa konstens ställning. En debatt som inte tillfört något av speciellt värde.

För min del vill jag konfronteras med konst som jag känner igen mig i, konst som i första hand inte behöver förklaras utan där jag med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Icke föreställande konst kan nog i vissa fall ge en viss stimulans för tanken, men hos mig väcker den sällan harmoniska känslor och jag har svårt att se skönheten i den. Ulf Linde har på frågan ”Vad är konst?” formulerat det som bilden bortom bilden, man måste kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden. Detta är en formulering som jag kan ta till mig.

Att stå framför ett konstverk av t ex Vermeer är som att stå framför en ikon. Det är inte bara något meditativt för den kontemplerande sökaren att vila ögonen på, utan för att ikonen ser tillbaka. Den har, liksom Vermeers konstverk, en egen blick. Som Wislawa Szymborska skriver om Vermeers ”De Melkmeid”: Samlad i målad tystnad/Dag efter dag häller/Mjölken ur kannan i bunken/Förtjänar inte Världen/Världens undergång.

Likartat förhåller jag mig till musiken, jag söker mig till musik med harmoni och har svårt för den disharmoniska musiken. Har svårt att förstå meningen med att lyssna på disharmonier.

Den goda musiken är den som berör/läker och vederkvicker/öppnar och blottlägger/de inre källorna.

En stämning av harmoni är vad det normala medvetandet strävar efter. Varför då mata medvetandet med det disharmoniska? Med en konst som upprör eller stör den inre harmonin?

Göran Tunström skrev: Musiken föder kärlek och skapar mänsklig gemenskap. Den ger orden ljud och färg. Den är en gudagåva. Tunström menade att hans egen religiösa upplevelse, om han nu hade en religiös upplevelse, var musikalisk.

Musiken öppnar ett fönster mot minnena. Hur väl märks inte detta – det behövs ofta bara ett par ackord så finns minnena där. Detta kan jag uppleva nästan dagligen. Musiken väcker känslorna – omsluter med sina toner.

Både i konsten och musiken eftersträvar jag det sköna och harmoniska. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden. Det religiösa och det sensuella går samman i musiken.

Tegnér skrev: Det sköna/du bildar/är mera än stoft/Och åldern dess antal förnyar/Det sköna är evigt:Med fiken håg/Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.