”Jag tänker, alltså finns jag”

2 kommentarer

Med lätt travestering av Descartes kan man kanske säga: Jag arbetar, alltså är jag . Jag är uppkopplad, alltså finns jag.

Själva omgivningen skyms, för vem tittar längre upp från skärmen för att upptäcka sin omvärld? Och med hörlurarna ständigt i öronen stängs omgivningens brus ut, och stadsborna blir i stället instängda i sina privata ljudvärldar. Man ljudsätter sitt eget liv med ett helt eget soundtrack. I detta krackeleras känslan av upplevd gemenskap. Det som pågår kan ses som ett slags reträtt från den fysiska världen. Stadens arkitektur och trädgårdar, och människor för den delen, försvinner bakom mobilernas distraktioner. Vi blir digitala zombier. Och för många blir den digitala samhörigheten betydligt starkare än den som finns i det fysiska.

Den ständigt ökande hastigheten tycks onekligen höra ihop med den digitala eran, för samtidigt som distraktionerna blir allt fler så dalar vårt uppmärksamhetskapital. Ständigt detta tempo ger ingen tid för eftertanke, vilket är förödande.

Den moderna människans dilemma; vi förlitar oss på desinformationen, låter oss tröstas av lögner.

Ellen Albertsdottir skriver bra om detta i G-P 100213.

Klara Johanson

2 kommentarer

Ur min bokhylla drog jag på måfå fram en bok och fick i min hand Klara Johanson ”Ur dagböckerna”. Klara Johanson (1875-1948) är ett av de mest betydelsefulla namnen i svensk litteraturkritik och essäistik. Sanningssägare, bitsk, humoristisk, med rakbladsvass iakttagelseförmåga och en gedigen filosofisk och litterär bildning. ”Ur dagböckerna” några slumpvis valda utdrag nedan:

Över de stubbade veteåkrarna, där skylarna stodo i rader som eleganta jättesvampar, strök ett långt djupsvart streck av kråkor. Uppe i rymden sedan sågo de ut som flagor av kolnat papper, utströdda från himlen och vilt fladdrande i vinden.

Jag ordnade om i mina bokhyllor i går för att inrangera den särdeles rikliga julskörden och känner mig ännu knäckt av ansträngningen. Kroppsarbete ger mig alltid kväljningar, fysiska och själiska. Jag undrar om inte all beprisning av det är humbug och teori. Om det passar för somliga människors animaliska varelse så är det säkerligen under alla omständigheter farligt för karaktären och den finare själsutvecklingen. Mycket ont kan förstås påstås även om intellektuellt arbete.

Att tänka en tanke färdigt anses mycket rart och särdeles genialiskt.  Jag vet inte vad jag ska säga… Det är kanske bara en logisk eller artistisk talang som behövs – tanken må utstyras till exposition, men är den därför färdigare, avskurnare från utveckling, förvandling, oanade vändningar och tillämplingar? Vilar Tiden över våra huvuden som en bom, vilken anger måttet på vår tillåtna längd, och är det i resignation för denna skranka som man vinner sin fulländning?

Margit Abenius har skickat mig ett häfte av Bonniers litterära magasin igen. Som vanligt väcker denna procession av mestadels obekanta författare och obegripliga verk en plågsam förvirring. Jag är definitivt och fullständigt ute ur galoppen. Det dröjde länge innan jag började upptäcka eller snarare misstänka det. Är det någon tröst att några stycken andra, till exempel Vilhelm Ekelund och Fredrik Vetterlund, befinner sig i samma fördömelse? Nej, jag betvivlar att de lider av det som jag.

På nordiska biskopsmötet i Nådendal 1933 prisade ärkeherde Eidem ”historiens allsvåldige och allgode Herre”. Det tycks inte vara direkt Hitler som åsyftades, men samme ärkeherde talade ren nazityska i sin predikan för urtiman, där han kallade hamstringen ”en stöld från folkgemenskapen”. Begåvad förefaller han inte.

Tankar vid köksbordet

Lämna en kommentar

Enligt Carl-Göran Eckerwald är islam från begynnelsen en förnuftig religion. Men kan en religion någonsin vara förnuftig? Enligt Kirkegaard kan tro och förnuft aldrig gå i par.

Ofta funderar jag över tidens ohejdbara gång. Utan ångest, bara med ett slags förundran. Och med insikten om att göra det som bör göras nu och inte i en oviss framtid.

Ur dagens djupdykning fastnade jag för Karl Vennberg. Mycket hos honom tilltalar mig. Speciellt den åldrande Vennberg i hans sista samling ”I väntan på pendeltåget” från 1990. Samma år han fyllde 80 år. Här funderar han mycket över livet, åldrandet och döden.

Det är den plötsliga chocken som väcker insikten om meningen med livet. Den som skriver tränger djupare och djupare in i tillvaron. Man skriver för att glömma. Man befriar hjärnan – det man skriver är helt enkelt kom-ihåg-lappar. Så fort du tecknat ned vad du vill komma ihåg, så kan du glömma det. Hjärnan är fri, kan tänka på andra saker.

Hur kan någon ha läst Job utan att därefter snickra till ett stort VARFÖR med hundratusen frågetecken efter? Jag bara undrar. Egentligen är det bara Kirkegaard som har svarat ärligt på detta. Det att Gud gör så att oskyldiga får lida, plågas, torteras.

Sanningen är egentligen inte märkvärdig. Den är synlig för alla. Men egendomligt nog är det få som ser den.

Lögnen är märkvärdig för den är påhittad. De flesta låtsas att lögnen är sanning.

Förr kunde man leva ett helt liv i illusionen. Men det är knappast möjligt längre – verkligheten är för påträngande.

Min tanke stöter ständigt mot barndomens uppställda hinderplank. När jag tror att ett hinder övervunnits upptäcks genast att det nyss lämnade nu på nytt står framför mig.

Människan ser inte frihetens landskap så länge burens galler finns inom henne.