Dagboksblad IV

Vårt inre universum utgöres av våra tankar. Tänk dig livet utan tankar, utan tankeförmåga. Vad vore livet då? Livet består av tankar. Att begrunda detta är den renaste formen av meditation. Att försöka förstå hur tanken uppkommer, hur tanken styrs och hur den styr oss. Inse hur många och hur mycket som försöker styra våra tankar. Våra tankar är ALLTID  påverkade, att inse detta är en viktig sanning. Tanken påverkar livet likaväl som livet påverkar tanken. (900310)

Materialismen kväver oss långsamt, både utifrån och innifrån. Materialismen är till sin natur steril, den binder oss till tingen, de döda och ofruktbara. Ofriheten följer i prylsamhällets spår. Matreialismen hatar stillheten och eftertanken. Materialismen har två syskon: kapitalismen och socialismen. (090311)

Alla kan vi bryta oss loss ur det pågående, bereda väg för nya tankebanor, förändra vårt sätt att tänka så att det destruktiva tankemönstret ersätts av ett nytt fruktbärande, livgivande tankesätt. Den negativa tanken är alltid skadlig. (900312)

Att tro på odödligheten är skadligt för vårt sätt att leva. Att inse livets ändlighet ger oss divkraften att värdesätta dagen – stunden. (900402)

Att avstå från en handling är också en handling.

Att göra goda gärningar för att njuta gärningens frukter är egoism.

Att röra sina åhörare till tårar förmår vilken medelmåttig skådespelare som helst. Att förmedla sanningen är få förunnat. (900405)

Livet – det mest otroliga mirakel universum har att bjuda på.

Om du inte vet hur du ska glädjas åt livet kommer du att bli en börda för andra människor.

Med vilken rätt stjäl andra människor av din egen dyrbara tid? Det är din rättighet att mota bort alla tidstjuvarna.

Att låta sig stressas av en annan människa är förnedrande.

Din fantasi är gränslös, den kan dock aldrig komma bortom språket. (900409)

Lite till om Ekelund.

Carl-Göran Ekerwald skriver i en essä om Vilhelm Ekelund, att Ekelund levde i ett tillstånd av ”en permanent revolution”, som även innefattade en ständig strid mot det allmänna tänkesättet.

Ekelund älskade att strö grekiska och latinska citat omkring sig, vilket kan uppfattas provokativt och anstötligt i dagens grundskolevärld. Ekelund menade att en bok inte är liktydligt med romanpladder, livets ditt och datt till torgs – utan en människas hjärteöppna frimodiga bikt inför alla ädelsinnade; en människas förkunnelse om vad hon fröjdats, lidit i kamp och längtan efter mening och livstro. Så långt man kan komma från dagens deckarflod och dussinförfattarnas trivialromaner. Ekelund efterlyste de ”vakna” människorna och var finns dessa i dag?

Ekelund anslöt sig i mycket till Fichtes filosofi. Dvs ”att man accepterar sin rätt och sant bara vad majoriteten röstat fram – men därmed gör man avkall på sin ande  och sin förnuftiga natur och låter sig förvandlas till fäkreatur”. Fichte menade också, vilket tilltalade Ekelund, att folk som aldrig klart insett någon sanning, de saknar ett eget tänkande. De tar upp andras åsikter, lägger sedan bort och tar upp nya. Dante menade att dessa människor är de som befolkar helvetets förgårdar, ”dessa viljelösa fega skaror som ränna efter ett lyftat standar som vajar hit och dit – de fegas anhang som i lika mån misshagar både Gud och fan”. Ekelund hyllade framför allt Fichtes ”slapphetshat”.

Med hänsyftning till sin övergång från lyrik till prosa skriver Ekelund; ”Romantikern är en sjuk egoist. Mot sådant finns läkedom och läkare. En heter Fichte”. De raderna är en komprimerad självbiografi och visar vilken roll Ekelund tillmäter Fichte för sin utveckling.

Ekelund använder ibland uttrycket ”civilisationsförgiftning”. Han åsyftar här kravet på njutningstrygghet och bekvämlighet – ett krav som välfärdssamhället legaliserar – han menar att en strävan åt det hållet kommer att leda till slapphet och liknöjdhet. För när vi uppnått det bekväma och behagliga – än sen då? Det är en återvändsgränd. En öppen grav. Ett tillstånd som saknar utvecklingsmöjligheter.

Om Ekelund kan väl sägas att han kräver mycket av sin läsare, han skrev vresiga smädelser och ljusord utan like. Det krävs både tålamod och uppmärksamhet för att följa hans tankar. Man han ger så mycket tillbaka!

Dagboksblad:III

Den eviga lovsången till förnuftet, det sterila förnuftet. Går förnuft och livsglädje ihop? Måste inte galenskapen vara en viktig ingrediens i livet? Annars blir det för tungt. (940322)

Är inte religionernas främsta drivkraft egenintresset? (940327)

På morgonen mellan 5 och 7, i sängen, just vaknad med huvudet fullt av tankar, den ena djupsinnigare än den andra. Spetsfundiga och slagkraftiga formuleringar väller fram, de rätta orden faller på plats. Nu, någon timma senare, när jag försöker rekapitulera några av formuleringarna, finns inget kvar, endast några fragment som inte duger till någonting.    (940328)

Det viktiga är att aldrig sluta fråga. (940329)

Alltför fasta övertygelser är roten till allt ont. (940401)

För att körsbärsblommorna blommar så få dagar                                                                                                                                                 älskar vi dem så.                                                                                                                                                                                                                    För att livet är så kort                                                                                                                                                                                                        måste vi älska det så.                                                                                                                                                                                                        (940427)

Varje människa har en överlevnadsmekanism, som fungerar så, att endast en begränsad del släpps igenom av den oupphörliga ström av världens djävulskap och orättvisor, som ständigt väller över oss. Annars skulle ingen människa kunna överleva.  (940508)

Jag skriver, för vem? Endast för att förankra mina tankar. Beviset för att jag  faktiskt har tänkt. Tänkandet är nog bland det som berett mig den mesta glädjen. Jag står inte ut med tanken att allt mitt tänkande bara skulle försvinna utan att ha kommit till uttryck. (940530)

Är medvetandet något mera än ett ”minne”? Kan det över huvud taget vara något annat? (940604)

Det är så lite tid kvar, det som återstår måste nyttjas och vårdas i frihet och närhet. (940605)

Är tusen år av lycka bättre än hundra år av lycka? Vi har inte existerat i all tid som gått. Varför är det då så viktigt att existera i all tid som kommer? (940619)

Vad som gör livet värt att leva är ofta ting som är skörare än spindelväv. Men hur lätt är det inte att att själv kasta stora stenar i den sköra väven. (940629)

Dagboksblad:II

När man läser recensioner över nyutkommen litteratur så är det slående hur mycket som handlar om människans djupa fasa för tomheten. Allt destruktivt i det moderna samhället tycks kunna härledas till just flykten från tomhet och leda. Allt är en flykt med hjälp av droger eller manisk sysselsättning och ständigt sökande efter nya häftiga upplevelser. Att utöva våld anses av vissa som livsförhöjande ”kickar”.

Jag tror att mycket av dessa oönskade fenomen beror på en bristande livskunskap och att det ytliga har fått en framträdande roll i dagens samhälle. De inre värdena har satts på undantag. Vad som saknas är ledargestalter med inre resning. En blaha-kultur har fått breda ut sig på bekostnad av en kultur som har som mål att höja livskänslan och lära människor att inse livets värde. Det filosofiska tänkandet är idag begränsat till en liten exklusiv elit, som oftast endast talar med varandra.

Hur ska vi då bemästra tomheten? Tomheten finns alltid, den kan vi inte fly ifrån. Men vi måste lära oss att leva med den, att kunna loda dess djup utan att gripas av panik. Vi kan aldrig fly från oss själva, varje människa  måste leva sitt eget liv. Och att ha ett ansvar för det. Att ständigt fly skapar bara nya problem.

När tystnad och stillhet nästan uppfattas som något suspekt har vi kommit långt i utförsbacken.

(950810)

Ovanstående skrev jag 1995. Vad har hänt sedan dess? I varje fall inte så mycket till det bättre när det gäller samhällsutvecklingen. Tyvärr.

Dagboksblad:I

När minnet blir alltmer en trasig spegel

och livets horisont kommer närmre,

då står jag där med mitt tomma vetande

som ej givit något svar på livets stora gåta.

Jag är inte bärare av någon tro, snarare troslös.

Allt har cirklat runt mig men inget funnit fäste.

Känslor har blommat och vissnat ner.

Det enda beständiga är tvivlet, som blivit som en tro.

Men en sådan förmätenhet som att tro mig begripa

och förstå, det är mig allt för fjärran.

Så många frågor men sällan några svar.

Men hur skulle jag kunna snöpa mitt sinne så,

att jag upphörde att ständigt undra och förundras?

(990120)

Utanför fönstret nu djupaste mörker. De två flämtande ljusen framför mig på bordet skapar en känsla av intimitet. De två lågorna blir det som lever omkring mig, något som likt det verkliga livet, med ett andetag kan blåsas ut.

(981101)

Samuel Ödmann, ”gubben i sängen”.

Samuel Ödmann (1750-1829), författare och teolog i Uppsala, drabbades någon gång omkring 1790 av en sjukdom som då allmänt kallades för frossa, förmodligen en form av malaria. Ödmanns sjukdom medförde att han gick till sängs och steg – nära nog bokstavligt – aldrig mera upp. När han avled 1829 hade han praktiskt taget varit sängliggande nära fyra årtionden. Frisk luft, vatten och kyla – med kyla avsågs temperaturer under 25 grader – fyllde honom med skräck och framkallade verkliga sjukdomsattacker. Han bekänner ”en sådan fasa för luften, att jag ej kan tänka därpå utan en rörelse, som gör att kallsvetten rinner ur varje por och en hjärtklappning av 144 slag i minuten”. Sjukdomen kom honom att längta till en annan hemort än skärgården och på samma gång fasa för den resa, som i så fall skulle bli oundviklig. År 1790 utnämndes han till pastor i Uppsala. Efter två års tvekan lät han sig äntligen forslas dit i en täckt slup. I Uppsala, där Ödmann 1806 blev professor i teologi, spelade han en dominerande roll. Från sitt sjukrum dirigerade han fakultet och elever, befordringsärenden och kommitéarbeten. Där höll han föreläsningar och tentanima och där repeterade en gång i veckan Akademiska kören. Han mottog en en ström av besökare – ”gubben i sängen” hörde till Uppsalas sevärdheter – och åtskilliga av dem har skildrat den sällsamma visiten. Ett glödhett, ovädrat rum, uppfyllt av piprök, i sängen den gamle Ödmann, ett fryntligt ansikte, inramat av silverlockar och med en blick av en genomträngande skärpa. Hans konversation var flödande, späckad med fakta och anekdoter – liksom Geijer hade Ödmann ett utomordentligt minne. Speciella cermonier måste iakttas. Brev och tidningar fick först värmas innan de räcktes honom. När ärkebiskop Lindblom en kall februaridag kom för att överlämna Nordstjärneorden till honom, bad han att den först skulle läggas mot kakelugnen. Att han var en reslig man hade ingen konstaterat förrän man vid begravningen allmänt förvånades över kistans längd. Som en ersättning för det friluftsliv, som han nödgats försaka, var han en hängiven läsare och även översättare av reseskildringar. I Bibelns länder – Bibelns texttolkning var hans forskningsfält som teolog – var han hemmastadd som en infödd. Man kan väl säga att Ödmann företog sina utlandsresor utan att lämna sitt sjukrum. Ödmann levde efter devisen ” Där jag har bröd är alltid ljust”.