Samuel Ödmann (1750-1829), författare och teolog i Uppsala, drabbades någon gång omkring 1790 av en sjukdom som då allmänt kallades för frossa, förmodligen en form av malaria. Ödmanns sjukdom medförde att han gick till sängs och steg – nära nog bokstavligt – aldrig mera upp. När han avled 1829 hade han praktiskt taget varit sängliggande nära fyra årtionden. Frisk luft, vatten och kyla – med kyla avsågs temperaturer under 25 grader – fyllde honom med skräck och framkallade verkliga sjukdomsattacker. Han bekänner ”en sådan fasa för luften, att jag ej kan tänka därpå utan en rörelse, som gör att kallsvetten rinner ur varje por och en hjärtklappning av 144 slag i minuten”. Sjukdomen kom honom att längta till en annan hemort än skärgården och på samma gång fasa för den resa, som i så fall skulle bli oundviklig. År 1790 utnämndes han till pastor i Uppsala. Efter två års tvekan lät han sig äntligen forslas dit i en täckt slup. I Uppsala, där Ödmann 1806 blev professor i teologi, spelade han en dominerande roll. Från sitt sjukrum dirigerade han fakultet och elever, befordringsärenden och kommitéarbeten. Där höll han föreläsningar och tentanima och där repeterade en gång i veckan Akademiska kören. Han mottog en en ström av besökare – ”gubben i sängen” hörde till Uppsalas sevärdheter – och åtskilliga av dem har skildrat den sällsamma visiten. Ett glödhett, ovädrat rum, uppfyllt av piprök, i sängen den gamle Ödmann, ett fryntligt ansikte, inramat av silverlockar och med en blick av en genomträngande skärpa. Hans konversation var flödande, späckad med fakta och anekdoter – liksom Geijer hade Ödmann ett utomordentligt minne. Speciella cermonier måste iakttas. Brev och tidningar fick först värmas innan de räcktes honom. När ärkebiskop Lindblom en kall februaridag kom för att överlämna Nordstjärneorden till honom, bad han att den först skulle läggas mot kakelugnen. Att han var en reslig man hade ingen konstaterat förrän man vid begravningen allmänt förvånades över kistans längd. Som en ersättning för det friluftsliv, som han nödgats försaka, var han en hängiven läsare och även översättare av reseskildringar. I Bibelns länder – Bibelns texttolkning var hans forskningsfält som teolog – var han hemmastadd som en infödd. Man kan väl säga att Ödmann företog sina utlandsresor utan att lämna sitt sjukrum. Ödmann levde efter devisen ” Där jag har bröd är alltid ljust”.

Annonser