När man läser recensioner över nyutkommen litteratur så är det slående hur mycket som handlar om människans djupa fasa för tomheten. Allt destruktivt i det moderna samhället tycks kunna härledas till just flykten från tomhet och leda. Allt är en flykt med hjälp av droger eller manisk sysselsättning och ständigt sökande efter nya häftiga upplevelser. Att utöva våld anses av vissa som livsförhöjande ”kickar”.

Jag tror att mycket av dessa oönskade fenomen beror på en bristande livskunskap och att det ytliga har fått en framträdande roll i dagens samhälle. De inre värdena har satts på undantag. Vad som saknas är ledargestalter med inre resning. En blaha-kultur har fått breda ut sig på bekostnad av en kultur som har som mål att höja livskänslan och lära människor att inse livets värde. Det filosofiska tänkandet är idag begränsat till en liten exklusiv elit, som oftast endast talar med varandra.

Hur ska vi då bemästra tomheten? Tomheten finns alltid, den kan vi inte fly ifrån. Men vi måste lära oss att leva med den, att kunna loda dess djup utan att gripas av panik. Vi kan aldrig fly från oss själva, varje människa  måste leva sitt eget liv. Och att ha ett ansvar för det. Att ständigt fly skapar bara nya problem.

När tystnad och stillhet nästan uppfattas som något suspekt har vi kommit långt i utförsbacken.

(950810)

Ovanstående skrev jag 1995. Vad har hänt sedan dess? I varje fall inte så mycket till det bättre när det gäller samhällsutvecklingen. Tyvärr.

Advertisements