Höstglöd

Lämna en kommentar

Nordlig storm. Det är den tid när rönn-

bärs-

klasarna mognar. Vaken i mörkret hör

man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över trädet.

(Tomas Tranströmer)

—-

Jag går ner till stranden och sätter mig vid sjöbodens vägg. Det doftar av tjära, hav, tång och nät och tätt intill väggen står andra hundlokor, miljoner år gamla. Snart skall de vaja rasslande i vinterstormarna med sina avskalade blomsterspröt och frukter. Dimman kommer och går och natten kommer och går. Fiskarens svarta eka skjuter upp sin silhuett mot havets ljusa horisont, ute på kobbarna börjar tärnor och måsar och änder att väsnas så sakta. Gryningen är inte långt borta. Och när solen stiger, då kommer aurorafjärilen på besök till lokorna, snusar i korgarna, tar metodiskt en efter en och fladdrar vidare. Hanen är vit och har starkt gula spetsar med en svart kant på de övre vingarna. Hennes undervingar är mönstrade med gröna fläckar, som små skuggor efter asparnas blad.

Här sitter jag och blandar min brygd av sorg, poesi och botanik med dofterna och havets ljud. Natten är fylld av ett vitt svepande sken, om man tar tid på sig, så att ögat urskiljer allt och ingenting glömmer eller döljer. Himlen har ännu glans av bärnsten och snäckskal. Eller är det blott en inbillning från solnedgångens sista utspel?

Jag sitter länge på sjöbodens trappa och blir vän med vemodet.

(Ur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth)

—-

Vår kultur är baserad på vår strävan efter odödlighet. Detta har inspirerat till att grunda religioner som utlovar ett nytt liv efter detta. Våra kulturella, filosofiska och religiösa system livnär sig på vår dröm om odödlighet. Även om vi medicinskt skulle kunna förlänga vår livstid så skulle ändå skräcken för döden bestå, liksom drömmen om ett fortsatt liv efter detta. Men få verkar ha tänkt över vad ett ”evigt” liv skulle innebära – ett oändligt liv av tristess. Och var skulle detta ”eviga” liv utspela sig? Knappast på planeten Tellus, som har svårigheter redan nu att åstadkomma ett drägligt liv för hela sin snabbt ökande befolkning.

—-

Religionsfrihet är en främmande rättighet i länder med islamskt styre. Inte heller tillåter islam att man lämnar denna för en annan religion. Detta tycks okänt för Svenska kyrkan, som allt oftare ser islam som jämbördig med kristendomen. Jag rekommenderar ett försök att få bygga en kristen kyrka i ett land där islam råder. Lycka till!

—-

Michele Bachmann:” Gud sänder budskap genom naturkatastrofer”. Detta var Bachmanns budskap till det amerikanska folket efter jordbävningen och inför orkanen Irene. Vilken katastrof om denna kvinnan (eller för den delen Rick Perry) skulle bli USA:s nästa president.

PS. Senare har en talesperson för Michele Bachmann sagt att ”hon skämtade” med sitt uttalande! Detta är väl något som knappast stärker Bachmanns trovärdighet.

—-

Att göra gott för Guds skull. En form av ögontjäneri?

—-

Den allt tätare förekomsten av så kallade Tankesmedjor innebär inte att tänkandet i dessa skulle vara speciellt utvecklat. Bara att de tänkande där har betalt för att tänka och då helst i ägarnas riktning.

—-

Substantiellt kritiskt tänkande förutsätter i grunden goda kunskaper.

—-

Det är illavarslande när den fria tanken börjat att ifrågasättas, och bara det som håller sig inom ramarna för det för tillfället politiskt korrekta tillmäts respekt och betydelse.

—-

I en intervju i G-P säger den nye biskopen i Göteborgs stift, Per Eckerdal, att han aldrig haft anledning att ifrågasätta Guds existens.

Det är lätt att erinra sig vad Tage Danielsson uttryckte sig om tvivlet; utan tvivel är man inte riktigt …..

Annonser

Överblickbart

Lämna en kommentar

Ännu grönska våra stränder,

men det glöder i var rönn,

ännu snärpa vassens änder,

men det kallnar fort i sjön.

Låt oss innan hösten sliter

lövens tunna prakt itu

smaka av som sybariter

frukten som har mognat nu.

Låt oss fröjdas i den klara

eftersommarn hemmavid –

somrarna som svalor fara,

sländkort är vår nådatid!

(Einar Malm)

—-

Så länge det inte finns några påtagliga bevis för att det skulle existera ett liv bortom detta livet, förbehåller jag mig rätten att uttrycka mitt tvivel.

—-

Om det friska tvivlet skriver Göran Schildt i sin bok ”Tvivlets gåva”:

Genom att följa de som förblev fångar i gudstrons metafysik och min svårighet att acceptera deras ståndpunkter, uppenbarades till fullo min gåva att förmå mig tvivla. Jag framhärdar i att kalla den en gåva, fastän många uppfattar den som ett beklagligt karaktärsfel. Människans värnlöshet inför religionernas diktamen tycks vara ännu större än inför det politiska maktspelet eller ekonomins diktamen. Vi har därför all orsak att så klarsynt som möjligt granska också de olika religiösa föreställningarna, som fortfarande så intimt och ödesdigert präglar livet i olika delar av världen. Det ofta föraktade tvivlets världsåskådning är i själva verket ett obetingat villkor för den som vill göra en kulturinsats. Förutsättningen är givetvis att tvivlet förvandlas till en positiv företeelse, till en ovillighet att röra sig med strömmen. På en högre nivå förvandlas tvivlet till sin motsats, till kärlek med kritiskt sinne. Det är en kärlek som består, eftersom den vilar på det kritiskt prövades grund.

—-

Totalitära försvarare är inte intresserade av att höra motargument eller att intellektuellt tvingas försvara sin religiösa övertygelse. De behöver inte göra detta då de vet att de har rätt och alla andra fel.

—-

Ett par arabiska kvinnliga författare har varit på besök i Sverige. De intervjuades i bl a Helsingborgs Dagblad (HD).

Joumana Haddad säger att hon inte är vidare optimistisk till revolutionen i arabvärlden, särskilt inte ur ett feministiskt perspektiv. Till en början såg man kvinnor tåga med i demonstrationerna, nu har de försvunnit från gatorna, och de politiker som tagit över makten är de gamla vanliga männen. Det är bara en återuppfinning av diktaturen i en annan form. Haddad är lika kritisk mot islam som den kristna kyrkan och sekularism ser hon som det första och viktigaste steget mot kvinnornas frigörelse. Men framför allt måste kvinnorna befria sig själva.

”Första offret i en diktatur är språket. Och om det förvanskas så förvanskas också allt annat i livet”, säger en annan arabisk författarinna, Mansoure ez Eldin.

—–

Teologiska utsagor bygger på tolkningar av texter skrivna av män under tider då kunskapen om världen och universum var ytterst begränsad.

Teologiska diskursen om ”vad texterna egentligen betyder”  i motsats till vad de säger, utgör en stor del av samtalen mellan teologerna.

Mot höst

Lämna en kommentar

Mot höst

Mot höst blir fjärden tom.

Stränderna allvarsamma.

Vassen står gul vid bryggan.

Blåsten har gråt i rösten.

Sommaren och jag har svårt att skiljas.

Vi håller länge huttrande varandras händer.

Så går hon bort över en sviktande planka.

– Jag känner doften av stora regn.

(Viola Renvall)

—-

En riktig sågning:

Intrigen i succéförfattaren Kajsa Ingemarssons nya roman skulle, i en mer avskalad form, vara en reellt engagerande relationsroman om skyddsmekanismer och familjeproblematik. I stället blir det ett sammelsurium av fånga-dagen-klyschor, New Age-flum och spökhistoria. Stilistiskt lämnar romanen en hel del att önska: det är pladdrigt och enerverande, mer berättande än gestaltande och språkligt liknar det mest reportage ur diverse livsstilsmagasin. Espressofärgade fondväggar och pastarecept blandas med en plågsamt stolpig dialog.

Mest obehagligt är kanske hur den kyliga karriärkvinnan ställs mot systern, den ensamstående modern med det enkla arbetet och goda värderingarna. Sådana ensidiga kvinnoporträtt hjälper inga skyddsänglar mot.

Så recenseras Ingermarssons alster av Elin Grelsson i G-P. Kanske tur att det var en kvinna som höll i sågen.

—-

Med utgång från upploppen i England skriver Zygmunt Bauman, författare och professor i sociologi: Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp. Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har. Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nu för tiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknaden av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.

I samma ämne skriver Kenan Malik: Politikerna har splittrat samhällsgemenskapen och försvagat de sociala banden genom att oförtrutet gynna marknaden, och sedan har de ironiskt nog svarat på detta genom att bygga ut statsmakten och skylla på de fattiga. Där det en gång i tiden var familjen, den sociala gemenskapen och kollektiva institutioner som hjälpte människor att definiera vad som var rätt och fel, har staten i allt högre grad tagit på sig rollen att lära ut sådana sociala normer, genom allt från medborgarlektioner i skolorna till föräldrakurser på dagis. Det har lett till att moral inte längre betraktas som svåra val som man måste brottas med eller normer som man rättar sig efter i kollektiva sammanhang, utan som en uppsättning i förväg fastställda regler som delas ut ungefär som socialbidraget som man hämtar en gång i veckan. Samtidigt har politikerna mer och mer börjat hemfalla åt att anklaga de fattiga själva – snarare än den egna sociala och ekonomiska politiken – för familjelivets sammanbrott, bristen på sociala värderingar, den egoistiska likgiltigheten för andras behov och den hejdlösa konsumtionshysterin. Samma värderingar som många accepterar – och till och med hyllar – bland bankdirektörer, kritiserar man när det handlar om arbetarklassen.

Många inom vänstern har valt att inte låtsas om den antisociala, nihilistiska karaktären i den senaste veckans våldsamheter och ser dem i stället som en protest mot arbetslöshet eller som ett stridsrop mot nedskärningarna. Att medvetet blunda på det sättet är farligt. Frågorna om ekonomiskt och socialt armod, om arbetslöshet och nedskärningar, är nämligen tätt sammanflätade med frågorna om moralisk misär, om samhällssolidaritetens sammanbrott och uppkomsten av en nihilistisk kultur. Det är inte möjligt att angripa massarbetslösheten och påtvingade åtstramningar utan att återupprätta samhällssolidariteten.

—-

De skapande ögonblicken är de lyckliga ögonblicken. I själva skapandet ligger lyckan.

—-

Frihet kan aldrig uppnås genom tvång. Ett klassfritt samhälle kan inte upprättas om partiet är allenarådande, det kan aldrig vara grundat på ett diktatoriskt samhälle.

Augustivindar

Lämna en kommentar

Visst återspeglar

även trollsländans ögon

de fjärran bergen.

(Issa)

—-

Kulturdebattens främsta uppgift ligger i en prövning av de värderingar och normer som behärskar samtiden och bestämmer dess tankar och handlingar. Det är självklart att denna prövning måste ske i frihet och att inga värden a priori får betraktas som ”heliga” och undandragna kritik och analys. En kulturdebatt som gör skäl för namnet kan man vänta endast där frågeställningarna ej begränsas och där respekten för den fria tanken är större än varje annan form av respekt.

Ovanstående skrev Olof Lagercrantz i DN den 6 april 1951. Man kan undra vad O L haft för synpunkter på dagens uniforma kulturdebatt?

—-

Pamela Constable skriver i sin bok ”Playing With Fire” om sina erfarenheter från de två år som hon tillbringade vid Pakistans största universitet i Lahore. Strikta regler gällde, te ex var droger, musik, media och relationer till det motsatta könet, strängt förbjudet. De sekulära inslagen är helt bortträngda till förmån för talibanernas världsbild. Constable menar att förhållandena mellan Pakistan och USA kraftigt försämrats under det senaste året.

Situationen för de pakistanska kvinnorna är bedrövlig, den religiösa extremismen är på frammarsch och rättsväsendet är genomkorrupt.

Pakistan har under modern tid haft en nobelpristagare, Abdus Salam, teoretisk fysiker som fick priset 1979. Salam är idag helt okänd i Pakistan. Han tillhörde en mindre muslimsk sekt som i stort sett är förbjuden i Pakistan. Därför ”finns” inte Salam längre, även om han fortfarande lever. Överhuvudtaget anses naturvetenskapen som ateistisk och för en undanskymd tillvaro i dagens Pakistan. Korruptionen bland det ledande skiktet är väl etablerat och parlamentarikerna tillhör mestadels den burgna klassen och har inget intresse för att utveckla en verklig demokrati. Militärens inflytande är starkt och underblåser ofta extremism.

Pamela Constable anser att det pakistanska samhället befinner sig i en nedåtgående spiral och att den radikala varianten av islam är på snabb frammarsch. Dessutom bör ju påminnas om att Pakistan tillhör kärnvapenklubben.

En intressant och upplysande bok. (Källa: New York Times)

—-

65 procent av de barn som i höst börjar i grunskolans tidigaste klass, kommer när de är klara med sin skolgång, att jobba med arbeten som ännu inte uppfunnits. Därför är det i högsta grad nödvändigt att dagens utbildning omformas. Mycket av den utbildning som idag meddelas kommer att vara inaktuell när eleverna lämnar skolan. Den indistruella epoken kommer i stort sett att då vara över och enkelt uttryckt måste dagens elever förberdas för en värld som idag inte existerar. Detta kommer att ställa enorma krav på dagens lärare som står inför en revolutionerande omställning.

Det största problemet är nog ändå att våra politiker saknar både visioner och vilja för att ta problemet på allvar.

Virginia Hefferman skriver om detta i NyT.

—-

Upploppen i Storbritannien har nog ytterst sin grund ur ungdomarnas hopplösa situation; arbetslöshet, dålig eller ingen utbildning, fattigdom, missbruk och inget hopp om en bättre framtid. Allt i kontrast mot den giriga överheten som inte försummar att sko sig ekonomiskt så fort tillfälle yppas.

Solblind

Lämna en kommentar

En blomma är glädjen; i dag slår hon ut,

i morgon förvissnar hon redan.

Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,

och tänk på den kommande sedan.

Dessa rader av Frans Michael Franzén kan väl stå som motto för min egen enkla livsfilosofi.

På ett antikvariat i Göteborg hittade jag konstnären och skärgårdsmålaren Roland Svenssons ”Dagbok”, illustrerad med ett stort antal av hans egna akvarellmålningar. Ett fynd!

Vädret vackrar, från Gubbholmens kummel betraktar vi en tavla, som aldrig ska blekna i minnet. Högt över granskogens pinade toppar över gråbergens mosslupna kummel, stävar en trälastad skuta mot söder, där kikar´n fångar fyrarnas blixtar och mötande skepps varnande ljus. Den gula trälasten och de bleka seglen fångar aftonrodnadens guld och skeppet blir våra tysta drömmar som som sakta upplöses i ett blått hav. Öster ut stiger månen över Rånö. Vi kan inte störa natten med våra röster!

(Roland Svensson 5 aug -49)

Religionskritiken är en omöjlighet för när nog alla människor. Så fort det gäller religiösa frågor förmörkas omdömet av fördomar, grumlas av skräck och hätskhet, upphetsas av lidelser och man får se de utmärktaste individer bli oförmögna till reda, kallblodighet och oväld. De fria andarna räknas i enheter. Så snart det blir fråga om trossaker upphör logiken, förnuftet och samvetet att fungera normalt; det orimliga är inte längre orimligt, motsägelsen inte längre motsägande, omoralen inte längre omoralisk. Den som inte tappar huvudet hålles för ett världens barn och en ogudaktig.

Så skrev Amiel i sin dagbok 1869. I dag 142 år senare tycker jag att inte mycket har förändrats. Att kritisera religionen måste i dag ske med en viss försiktighet, annars kan den lätt missförstås.

Tänkandet är en nödvändig, men ibland smärtsam motion.

Om något saknar bevis, repeterbarhet och en teori, finns det all anledning till skepsis.

Fråga att reflektera över: Ska toleransen utsträckas till dem som inte bekänner sig till den? En i dag synnerligen aktuell fråga.

Kristendomen startades av en asket. Religionsstiftarna längre österut var sinnliga män.