Kipling, Gramsci och lite till.

Lämna en kommentar

Kipling betecknade sig själv som ”ingenting”, men ansåg sig ha uppfattat en skymt av sanningen. Och han bestämde sig för att uppriktigt, utan hänsyn till någon, uttala den högt.

Antonio Gramsci: Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor. Likgiltigheten är en mäktig kraft i historien. Den arbetar passivt men energiskt. Försök att tänka dig in i att du är i motståndarens kläder,säger man, och du kommer att förstå honom bättre och inse att det finns mycket som är riktigt och sant i det han säger. Jag följde detta visa råd till en tid. Men motståndarnas kläder fick en sådan vidrig lukt att jag tvingades ta risken av att vara orättvis mot honom hellre än få dåndimpen av stanken i dessa kläder.

Fitche: Alla ni som har era krafter i behåll, förklara det mest oförsonliga krig mot denna fundamentala fördom ur vilket allt ont härflyter, denna allt vårt eländes själva giftkälla, nämligen satsen – det är makthavarnas sak att ombesörja vår lycksalighet. Å ni fega själar som med hemlighetsfulla miner tillviskar oss – makthavarna förvaltar lagen, blott det folket som lyder kan vara fritt och lyckligt.

Vilhelm Ekelund: Det finns tankar som man kan ta skydd hos. Tankar som asyl – undan livets vedervärdigheter.

Något att ty sig till i dessa tider av jordbävningar, tsunamin, reaktorhaverier, krig och annat djävulskap som via media dränker oss i en aldrig sinande ström.

Wislawa Szymborska: En berättelse kan till nöds fungera utan början och slut, men mitten verkar vara nödvändig.

Även Göteborgs universitet tycks vara drabbat av ”goa gubba-sjukan”. Den mesta nyrekryteringen av ledande administrativa poster, professorsutnämningar och forskartjänster sker i huvudsak genom internrekrytering. Många tjänster tillsätts utan att ha utannonserats externt. Svågerpolitiken verkar väl utbyggd, så som på många andra ställen i det offentliga Göteborg. Men det är allvarligt när intellektuell inavel tillåts breda ut sig på universitetsnivå.

Enligt Kant är Gud en idé alstrad av förnuftet och nödvändig för moralens skull. Undrar om inte Kant här kommit på kant med förnuftet?

Köksbordsfilosofi.

Lämna en kommentar

Den icke troendes viktigaste argument är medvetenheten om den enskilda personens obetydlighet i kosmos. För den troende är i stället problemet döden, eller rättare sagt livet efter döden. För det finns ju ett sådant, eller? Och vilket liv är det egentligen? Det finns lika många föreställningar om detta liv som det finns individer. Erfarenheten visar att det som är dött är dött och att man dör bara en gång.

Att ofjättrad leva!

Inte bara existera.

All stimulans genererar ett minne. Våra kroppar är i grunden disketter.

—-

Glädjen att tänka bortom det givna kan inte mätas. Efter som förmågan att tänka inte räknas till basfärdigheterna söks ständigt de snabbaste svaren. Detta är rationellt, vilket det däremot inte är att ägna en vecka åt att utmana sitt eget tänkande. Det är nödvändigt att undanröja de hinder som finns för modet att använda sitt eget förstånd.

Det är endast genom människor som Gud kan utföra något, sa den kvinnliga prästen i radions morgonandakt. Hon anade nog inte hur nära Sanningen hon var här.

Varje epok uppvisar långa listor över förbjudna skrifter – skrifter som visat mot nya horisonter, och som därför varit livsfarliga att inneha.

En händelse fortsätter att leva så länge man minns den. När man inte längre minns den, har den då verkligen levat?

Ju fler ägodelar man har, desto mer har man att frukta. Till slut lever man bara för sina ägodelar.

Ekelund: Den enda ambitionen som duger att leva på – sanningens.

Filosofiskt glöggparty! Vad är det som ger ett eventuellt kommande liv en mening? Det kan rimligtvis inte vara dess eviga längd, för detta är en negation.

…alla äro underkastade bortdöendets eviga lag.

Lämna en kommentar

Så skrev Johannes Edfelt redan 1923. Förgängelse-och dödsperspektivet genomsyrar Edfelts poetiska värld. Min tid är så förfärligt kort-/en snabbt förrunnen dröm.

En åldrings sikt är stängd av moln, skaldar Edfelt. Skugga och sken är världen, i vilken vi leva;/sammanhangslös som ett varietéprogram./Skärvor och klutar av liv!

”Är detta allt?” frågar Edfelt.

Skuggan har ingen mening, inte heller

ljuset som den är avigsidan av:

solen är inte nog, ifall det inte

är mening i att bara vara till.

Se dig omkring – vad döljer det för mening

i krönikan som släktet skrivit?

Människans öde: att uppleva främlingsskapet i tillvaron och den starka medvetenheten om döden. Men trösterikt nog finner Edfelt:

känna som en doft och dagg från dolda ängar

den själens dröm som är oss både frihet

och tillflykt, både eggelse och vila:

det livets liv, som inte är förgäves!

Edfelt varnade, liksom Ekelund och Ekelöf, för ”döden i livet”. Livsuppgiften blir att bekämpa känslan av den totala meningslösheten i en absurd värld.

För den som vill fördjupa sig i Johannes Edfelts liv och diktning rekommenderas Ulla Britta Lagerroth´s ”Johannes Edfelt, En författarskapsbiografi”, utgiven på Bonniers 1993.

Islossning.

Lämna en kommentar

I boken ”Farenheit 451” beskriver Ray Bradbury hur makten gjort människor  själlösa och okritiska genom att bränna alla böcker och i stället försett människor med tom, gapig underhållning som projiceras på stora väggar i människors hem. Ursäkta, påminner inte detta faktiskt om nutid? Kanske är det så att de flesta människor inte märker när en kultur håller på att falla samman.

Malin Lindroth skriver i G-P Kultur: Varje samhälle behöver en motkraft. En zon där vi kan omformulera oss givna historier om vad det är att vara människa, utmana våra egna myter. Vad kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och likasinnade behöver förstå är att det samhälle som bygger bort förutsättningarna för den sortens berättelser samtidigt bygger på sin egen kista. Är det någon som läser Herbert Marcuse nuförtiden? Om inte kanske det har blivit dags att damma av ”Den endimensionella människan” från 1964. I en tid när välfärdssamhället, enligt Marcuse, hade blivit så effektivt i att leverera välstånd att alla grupper som tidigare stått för kritiken hade integrerats i systemet, ställde filosofen sitt hopp till konstnären. Vem ska man hoppas på i dag?

Khadaffis oljetillgångar har blivit viktigare för USA och EU än massakern på de revolterande och frihetssträvande libyerna. Folkmordet kan utföras utan att USA eller EU gör något alls. Nu gömmer man sig bakom det impotenta och genomkorrupta FN.

Det kapitalistiska systemet visar cynismens fula tryne när man möts av tidningsrubriker som denna: ”Naturkatastrofen kan kickstarta den japanska ekonomin.”

Religionens akilleshäl: Tänker man för mycket blir det svårt att tro.

Gör försöket att börja tänka från noll. Hur går det då med all metafysik och religion?

Rikta dina tankar till det du SER, inte till spöken!

De söker mening i sitt liv, hittar ingen, de orkar inte söka vidare, de fastnar i stället i en färdiggjord idé, som de förvandlar till sin egen.

Tobias Berggren om den jaglösa människan.

Lämna en kommentar

Mats Rying intervjuar 1981 i sin bok ”Poeter till svars” bl a Tobias Berggren, som svarar så här på frågan ”Är du inte rädd för  den kulturella utarmningen?”:

Jag är rädd intill desperation för vad som kommer att hända när en generation som gjorts kulturellt urarva tar över maktposition efter maktposition här i landet. Den historielösa människan har så att säga inte riktigt fått kläm på begreppet människa, därför att det är våra handlingar, våra verk, som beskrivs i historien, det är de som definierar vår art. Har man inte fått syn på vad människa är, har man inte blivit medveten om sin tillhörighet i en lång tradition, sin gemenskap med människor över generationer och tidsgränser, då har man svårt att hantera också sitt eget liv, sitt personliga minne. Då uppstår det oerhört lätt en människosort som inte kan vara konsekvent, som lovar och inte håller och som befinner sig i svår obalans med sig själv därför att hon inte riktigt vet var någonstans hon befinner sig på skalan mellan närhet och avstånd till andra människor. Utan människoförståelse, som det ju djupast handlar om när man läser litteratur och historia, skapas en farlig jaglös människa, som ständigt är oförmögen att besluta sig och välja förnuftigt och som fladdrar omkring och plötsligt tar livsfarliga beslut, som hon envetet håller fast vid. Vi börjar se fler och fler exempel på förstenade människor som klänger sig fast vid sådana blinda beslut därför att dessa beslut ersätter deras ego. I stället för ett jag finns ett svart rum som man fyller med rigida beslut, eller med alkohol, eller med sex…. Bristen på orientering i vårt kulturarv i skolan i dag kan ytterst leda till den jaglösa människan. Hon är nollan som man kan ställa en etta framför och därmed lätt skapa verkliga fascistiska strukturer.

Så menade Tobias Berggren 1981. Hur ser det ut i dag trettio år senare?

Det finns

längst inne i mig

en punkt av stillhet

som ingen kan förstöra.  (Göran Sonnevi)

Johannes Edfelt som prosalyriker.

Lämna en kommentar

Johannes Edfelt skrev inte enbart poesi, han hade även en ganska omfattande produktion av prosalyrik. Nedan ett par exempel på detta.

Missa papce Marcelli

Från kyrkan tränger sången fram till mig som står på gatan utanför. Jag går inte in, ty rökelsedoften från karen som svängs av korgossarna och anblicken av officiantens trolleri med sakramenten kväljer mig. Men jag lyssnar till Palestrinas körer: sången lyfter sig, den strävar ständigt uppåt likt en bred och bländande marmortrappa. Den plågar mig inte med dogmernas fanatism och vulgaritet: den är en stigning mot behovslöshet och frihet. Ett ögonblick står jag där på gatan, kringsvept av en fläkt från tidlösheten och friden. Bara ett ögonblick, men det är nog. Ack, inget fäste, tillräckligt hållbart, ingen hemvist, tillräckligt varaktigt, finns det för själen, jag vet det innerligt väl. Men stunder av befriande andakt – en sådan stund som denna – finns det ändå. Och det är lycka nog på resan mot de avlövade höstskogarna och vinterns snökristaller.

Minnet

Minnet: det med bråte belamrade rummet. En levnads damm samlar sig där. Fönsterrutorna – där hösten så många gånger satt sitt sigill: det lackröda lövet – glänser matt. Taklistens spindelväv skräpar över fångens huvud. Tiden susar över ett par barnskor i ett hörn; över skolboken, uppslagen på pulpeten; över papperens skrivtecken; över den knastertorra lagerkransen på väggen. Varje sekund är avsked. En gång ska fönstren häftigt slås upp av nattvinden: den är den enda möjliga storrengöringens kvast och samtidigt fångens enda befriare.

Nattligt besök

I min oroliga dröm vräkte en vindstöt upp dörren till mitt rum, och ur det regndrypande mörkret därute i trädgården travade en häst in. Jag kände omedelbart igen den. Det var den apelkastade hästen som jag red barbacka för en svindlande tidsrymd sedan: den sommaren då jag var tolv år. Med ens kände jag de aromatiska ångorna från soldränkta slåtterängar. Hästen tycktes också känna igen mig; den skrapade med högra framhoven mot golvet, riste manen, höjde huvudet mot taklampan och gnäggade. Inget annat hade jag att ge den än lite ännu friskt älggräs ur en kruka. Lika plötsligt som hästen uppenbarat sig, lika brådstörtat försvann den. Jag tog mig för pannan och sprang sedan för att stänga dörren. När jag vände mig om, märkte jag att den gamla bordstudsaren, som jag fått till skänks av en jämförelsevis välbärgad men mot slutet av sitt liv ovanligt svårt åderförkalkad moster, hade slutat att ticka.

Nils Erik Wickberg, en mycket ovanlig människa.

Lämna en kommentar

Nils Erik Wickberg (1909-2002), finlandssvensk, professor i arkitekturhistoria, arkitekt, poet, författare, sanningssökare. Hans framtoning var anspråkslös men den uppbars av en bred allmänbildning och hög kunskapsnivå. Nils Erik Wickberg var en beläst och mångsidig personlighet med speciellt intresse för skönlitteratur, musik, filosofi, samhälleliga frågor, historia och konsthistoria.

Om Wickberg skriver Göran Schildt: En mycket ovanlig människa både i Finlands kulturliv och i en större värld, där de flesta inte ger sig tid att syssla med de större problemen.

Nils Erik Wickberg har bl a  givit ut två tänkeböcker, ”Tonfall” år 1976 och ”Ett tänkande rö” år 1985. Ur den senare boken här nedan några utdrag:

Få företeelser ter sig så umbärliga som dessa filosofiska och teologiska systembyggen, vilka menar sig omfatta och genomlysa allt. Tillvarons oändliga mångfald och mångskiktighet kan inte utgrundas av förnuftet, den äger dimensioner som människan – i varje fall i den tillvarelseform vi känner – saknar organ att intellektuellt uppfatta. Den tankens tomgång dylika spekulationer i själva verket innebär vore ofarlig, om inte lärorna togs om hand av cyniska handlingsmänniskor och utnyttjades som cement för stärkande av maktstrukturer. När ett profetiskt budskap byggs ut till en lära, blir det vanligtvis mer eller mindre en ”villolära”. Det är som om man täckte för alla fönster i ett hus utom ett enda och förklarade, att bara det man kan se genom det fönstret äger verklighet. Påstår någon, att man genom ett fönster på baksidan av huset eller på gaveln har helt andra vyer, precis lika sanna, så måste han stämplas såsom brottslig eller vansinnig.

Ideologierna är en andlig luftförorening, som hindrar oss att klart iaktta företeelser och förhållanden. Någon gång kan de väl vara av nöden, men man ska göra sig fri från dem så snart situationen det tillåter – innan fåtöljen förvandlas till en giljotin. Alldeles som stressade politiker och affärsmän inte orkar med djupare, mera krävande mänskliga relationer, utan söker surrogattröst, så tyr sig den, vars spontana medkänsla och instinkt för det rätta avtrubbats, till religiösa och politiska ideologier. Som misantropen Björkegren utlåter sig i en berömd skiss av Almqvist: ”Ty varför skulle det icke vara ljuvt, att låta sig gungas i en vagga av osanningar, halvt berusad av namnen i de olika nomenklaturerna?” Och har man en gång överlåtit åt en andlig eller politisk byråkrati att avgöra vad som är sant eller osant, rätt eller orätt – då ska man gladeligen låta sina medmänniskor brännas på bål eller skjutas i nacken, omkomma i tortyrkamrar och i koncentrationsläger – sin lättja, sin likgiltighet, sin feghet till behag. Och man ska kalla det rätlinjighet, trohet mot idealen, ja man ska vara fräck nog att utbasunera det som människokärlek. Bättre en rimlig och human odugling än ett omänskligt dygdemönster. Till att vara rättvis krävs både gott hjärta och gott förstånd.