År 1543 utgav Martin Luther skriften ”Om judarna och deras lögner”. Där nedtecknade han följande anvisningar om hur man ska behandla ”det fördärvade judefolket”:

”Att man må tända eld på deras synagogor och skolor, och det som ej vill brinna upp må man hölja över med jord, så ingen människa må se en sten eller en flisa därav i evig tid. Och sådant skall man göra vår Herre och kristenheten till ära, på det att Gud må se att vi äro kristna och ej godvilligt tåla sådant beljugande, förbannande och hädande av hans son… Att man också på samma sätt må bryta sönder och förstöra deras hus. Ty de bedriva detsamma där inne som de bedriva i skolorna. Därför bör man hålla dem under ett tak eller i ett stall som zigenare… Att man må ta ifrån dem deras bönböcker och Talmud, vari sådant avguderi, lögn, förbannelse och hädelse läres. Att man må vid livets förlust förbjuda deras rabbiner att lära… Att man må förbjuda dem att här offentligen lova Gud, att tacka, bedja och läsa vid livets förlust. Dessutom bör man konfiskera all deras egendom, då de genom sitt procenteri ha stulit och rövat från oss allt vad de äga”.

Detta och flera andra skriftställen ur Luthers författarskap undviks i största mån av lutheranska teologer, vilket kan ses som förståeligt, men icke förty finns de här i sin prydno. Kristna teologer anför ofta att Bibeln förvisso inte kan läsas rakt upp och ner, utan bör tolkas för att vi ej ska fara vilse. Detta lutherska aktstycke kanske också kräver en teologisk tolkning. I så fall, var god att tolka denna lutherska bannbulla den som kan!

Advertisements