Sommarimpromptu

Lyckliga morgnar i juni:

Bittida väckas

av skvattrande björtrast

och svalskrik i solen.

Stuggaveln andas med öppet

fönster mot sjön.

Dofterna brister i vinden,

sköljer friskt över ansiktet.

Och när jag går ut på trappan,

finner jag hjärtat i det daggiga gräset.

Det har legat ute hela natten,

men är inte fruset, det bläddrar

bilder av nyfött liv.

(Bengt Anderberg)

—-

Olle Hammarlund (1918-1976) var en författare som skrev essäer och kåserier i bl a tidskrifterna Industria, Böckernas Värld och Vi. Dessa litterära små pärlor finns samlade i ett tiotal olika böcker, vilka är en ovärderlig källa för den vetgirige att ösa ur. Tyvärr finns dessa böcker numera endast att få tag i via antikvariat. Nedan ett par utdrag ur ”Stjärnornas barn” (Trend Pocket 1976):

Våra möjligheter att uttrycka vad vi känner, upplever, tror, misstror, önskar, drömmer är egentligen inte särskilt stora. Språket är motspänstigt, våra andra uttrycksmedel grova. Det finns nät av upplevelser och medvetande och känslospel och bilder som böljar bakom pannloben får trassel och knutar och förlorar i precision när vi vill dela med oss till andra. Vinden drar genom minnets och hjärnans kamrar. Röda, gröna, blå vindar av bekymmer och svårmod och ibland ett tunt stråk av opåkallad glädje som vi inte vet var det kommer ifrån. Kanske från en doft, en färg, en dallring nånstans bland miljader neutroner och kopplingar.

Hans Ruin som är en klok man säger att man inte skall rusa igenom en bok. Hans far brukade reta sig på förlagsannonsernas försäkran att den här boken skall man läsa i ett kör: han tog det som en bekräftelse på att det gått utför med konsten att läsa. En bok som är något värd, säger Ruin, skall bäst det är falla ner i vårt knä och tvinga oss att avbryta och pausera – inte av förströddhet och trötthet utan av ett behov att vila i det som kommit över oss och i lycklig känsla av att boken väntar. Han menar att en bok är ett musikstycke. Vi kan inte påskynda takten utan att förvanska tonskapelsens mening. Ordklangerna måste få mötas och fördjupas, säger han, hänsyftningarna verka, symbolerna spegla sig.

Genom att läsa hundra eller tusen böcker kan man kanske hitta fem som man vill, medan man lever, återvända till. Om jag inte har någon glädje av att läsa en bok om och om igen, är det ingen mening att läsa den alls, skrev, något ologiskt, Oscar Wilde. Och William Hazlitt, en förståndig engelsman för hundrafemtio år sedan, menade: när jag öppnar en bok jag läst förut vet jag vad jag har att vänta; tillfredsställelsen minskas ingalunda av att vara förutsedd.

Annonser