Under rönn och syren

Blommande sköna dalar,

hem för mitt hjärtas ro!

Lummiga gröna salar,

där vår och kärlek bo!

Soliga barn av luft och ljus,

o jag förstår ert tysta sus,

blommande sköna dalar,

hem för hjärtats ro!

Säll i syrenens skugga,

söker jag här mitt hägn.

Rönnarnas dofter dugga

finaste blomsterregn.

Regnet slår ned i hjärtats vår;

hela dess värld i blommor står.

Säll i syrenens skugga

söker jag mitt hägn.

(Zachris Topelius)

—-

Tidningen Dagen skriver:”I den kristna tron finns i grunden ett anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Det är Kristus själv som påstår det, så det är svårt att komma ifrån.”

Detta måste betyda att den kristna tron övergått från att vara en tro till den absoluta Sanningen. Dock återstår det att övertyga oss klentrogna om vad som är den absoluta Sanningen. Är det Bibeln som det refereras till om man ska söka sanningen, så blir jag ytterst tveksam. Bibeln är en skriftsamling som skrevs av män (för det var män som skrev, kvinnorna hade inte med det att göra i denna patriarkaliska tid) för 2000-2500 år sedan, män som givetvis var präglade av sin tid och kultur och med ett vetande som naturligtvis var begränsat jämfört med vår tid. Om man tror sig kunna finna Sanningen i denna skrift måste man nog vara i besittning av en stark tro, kanske rent av en blind sådan.

—-

För en tid sedan hörde jag i radion en präst läsa ur Jobs bok. I en kommentar menade prästen att man kan få intrycket av när man läser om Job, att Gud låter sig påverkas av Satan. Kan det vara möjligt, frågade prästen och svarade.”Jag vet inte, men det kan tyckas så, men vi får luta oss mot Jesus i stället. Han säger ju till lärjungarna att Satan har begärt av Gud att ni ska utlämnas till honom (Luk 22:31) för att sållas som vete. Men han ska bedja för dem för att er tro inte må upphöra. Alltså är det endast tron som kan skydda mot Guds och Satans ränker.” Enligt mitt sätt att se en ganska märklig logik.

Prästen fortsatte att tala om Job:”Man ska eller bör ha en tro lika stark som Job och vi får be en bön till Gud att trots alla de obeskrivliga plågor och prövningar han kan låta oss utsättas för, så ska vi i bönen be, likt en namngiven jude i ett av nazisternas utrotningsläger, att trots allt det Du utsätter oss för, ska Du Gud inte tro att Du kan ta ifrån mig min tro som jag kommer att bära med mig ända in i döden.” Prästen tycktes mena att en sådan tro är någonting fint och nästan vackert. Men vad är det här för en Gud som tonar fram? Det hade tydligen inte prästen reflekterat över, en Gud som är snarlik sin samarbetspartner.

Den som utrustat sig med trons glasögon kan tydligen läsa om Job utan att besväras av alla de trampminor som här finns nedgrävda. Eller är man kanske så i tron förhärdad och tjockhudad att man inte ens känner av explosionerna?

—-

Fanatiker är alltid livsfarliga, oavsett vilken klan de tillhör.

Annonser