Morgon

Aldrig, aldrig, om ej genom trofast öfvervinnelse och vakt, bygges för din själ det hus, din själ hvar morgon måste vakna i.

Dag

Skattsökaren. Han har en annan dag än de andre! Betänk det och var klok, var tålmodig, uthållsam; fördrag. Men endast den som har dagen kan fördraga. Betänk det.

Göra dagen tjenst, var dag i dagen och akta ljuset i din själ -: i sanning, fälttecken nog, parti nog!

Det var en erfarenhet hos många, att när man gjort till regel att vid hvarje dags slut göra sig reda för hvad dagen innehållit, dröjde det icke länge förrän den också kom att innehålla något som det var lönt att ge besked om.

Höra till dem, för hvilka dagen endast hade en uppgift; Dag. Höra till dessa lycklige: som smyckat sig för dagen.

(Vilhelm Ekelund, ur de efterlämnade papperen)

—-

Det är inte så ensamt att vara författare som människor i allmänhet tror, i synnerhet inte när man skriver lyrik. Och man läser sin lyrik högt-! En underbar gemensam upplevelse. Ren njutning. Det är trots allt meningen att orden ska föra oss samman. Ord som blivit publicerade är inte längre några privata skapelser. Genom att använda språket får vi omedelbart ett band till alla andra som har använt språket; vi är inte längre isolerade. (Vilket vackert språk det är engelskan… Miraklet med alla språk är att fantastiskt flödande, underbara små stycken av ljud förvandlas och och fått innebörd: hur i all världen kan det vara möjligt? Jag kastar en blick på sidan med ord och förundras över den. Jag har inte skapat detta. Vilken gud var det som vakade över språkets födelse i våra hjärnor…? Det finns alltså ingen verklig isolering, så länge man har språket…) (Joyce Carol Oates, Dagbok 1973-1982)

—-

Läser om Kirkegaards Dagböcker efter många år. Mitt eller mina tidigare jag dök upp igen då jag hittar marginalanteckningar. ”Livet måste leva framlänges men förstås baklänges.” Men, Kirkegaard-! Så fåfängt, så naivt att tro att man någonsin ska kunna förstå. Jag är mycket mindre gripen av S.K. nu än vad jag var i tjugoårsåldern. Hans spännande stycken är sällsynta. Hans ”idéer” måste naturligtvis ha införlivats med den luft vi andas in av Nietzsche själv – om inte annat har de blivit vitalare, mer dramatiska, mer skrämmande. Han saknar psykologiskt djup i förhållandet till sig själv. Han kan helt enkelt inte inse – vilket man tyvärr måste göra – på vad sätt hans romantiska drama med Gud (alltså hans fars ”förbannelse”) är en uppblåst projektion av hans eget psyke, som kräver hela kosmos som kompensation för inskränktheten i det privata, personliga, känslomässiga livet. En irriterande egoism på varenda rad. (Joyce Carol Oates, Dagbok 1973-1982)

Jag tycker att Joyce Carol Oates här gör en träffande analys av Kirkegaards ”idéer”.

—-

O Poesi!

Ingen skulle våga

att nalkas dig,

som ej har i själen

dröms,

drömkrafts dristighet nog

att våga drömma –

Ordet!

Ordets pånyttsfödelse.

(Vilhelm Ekelund, omkr 1930)

Annonser