Vad vi är i dag

kommer från gårdagens tankar

och våra nuvarande tankar

bygger morgondagens liv;

våra liv skapas i vårt sinne.

Om en människa talar eller agerar

med ett rent sinne,

följer glädjen honom

som han egen skugga.

(Dhammapada)

—-

Om Simone Weil skriver Joyce Carol Oates i ”Dagbok 1973-1982”: Fasta och meditation framkallar verkligen en förändring hos medvetandet. Utan tvekan upplevde Simone Weil detta och påstod att det berodde på ett gudomligt ingripande. Vid en viss punkt upplever man inte bara eufori utan också en egendomlig, kuslig visshet … och ett totalt upphävande av det som skulle kunna kallas ett mer normalt medvetandes tendens för skepsis. När vi upplever eufori är vi öppna för himlen: vi kan tro på nästan vad som helst, bara det är tillräckligt överdrivet. Genom att medvetet begränsa sitt intag av föda, följde Simone Weil en hävdvunnen tradition och vann därmed sådana tvivelaktiga fördelar som visioner, drömmar, röster, religiös övertygelse. (Därmed inte sagt att mystikerns övertygelser nödvändigtvis måste vara falska. De är inte nödvändigtvis någonting.)

En sak är säker: en mystiker upplever en stark sammansmältning av sin egen personlighet till en helhet. Egot stärks konstigt nog genom att mystikern förnekar det eller går utöver det; ett slags solljus skiner genom från Själen … Från det mäktiga stället som finns bortom det medvetna egot. Det som är futtigt och trångsynt och tidsbundet bleknar bort medan det som är ”evigt” framträder. Ett neurologiskt och psykologiskt mirakel som kan vara ljuvare än något som yttervärlden någonsin har erbjudit (möjligen med undantag av erotisk kärlek); och alltså är det inte så konstigt om mystikern klamrar sig fast vid sina visioner, trots att andra tvivlar på dem. Så var det med Simone Weil. Hon svälte sig, läste Fader vår på grekiska om och om igen, vände sig bittert bort från världen som hade gjort henne besviken, vände sig till och med bort från sitt eget fysiska liv som kvinna; och hon belönades med ”uppenbarelser”. Hennes essä om skönhet och meditation är mycket bra. Vanlig mysticism, om ”vanlig” är ett lämpligt ord i det här sammanhanget, men bra trots det. Ack, konsten att på ett så briljant sätt föra sig själv så fullständigt bortom ljuset! – är helgonskap någonting annat?

Simone Weil är ett bra exempel på hur det kan gå när det religiösa så helt tar över i en människas tankevärld och där förnuftet skuffas undan.

Annonser