Frågeställningen i rubriken kan synas tillspetsad men har dessvärre visat sig vara relevant att ställa. Allt oftare hörs krav från religiösa grupper vars uppfattning om yttrandefriheten är att de är de enda som har rätt till den.

Med anledning av händelserna kring litteraturfestivalen i Jaipur i Indien under förra veckan och Salman Rushdies inställda besök där, föranlett av mordhot från muslimska aktivister, skriver Kenan Malik i G-P:

Under de tjugo åren som har gått sedan fatwan har själva det fria ordets och censurens landskap förvandlats, liksom meningen med litteraturen. Tidigare har det fria ordet betraktats som något gott i sig, något som måste gälla reservationslöst och som är ett nödvändigt villkor för att sanningen ska komma fram, för att människor ska kunna fatta självständiga moraliska beslut, för att framstegen i samhället ska fortsätta och andra fri-och rättigheter utvecklas. Inskränkningar av yttrandefriheten har betraktats som undantag snarare än regel.

I dag är det lika vanligt att yttrandefriheten betraktas som ett hot mot demokratin som att man ser den som en garanti för densamma. Många menar att det ligger i det fria ordets natur att det kan skada de grundläggande fri-och rättigheterna Det har inget egenvärde utan är i lika hög grad ett problem, eftersom det fria ordet med nödvändighet kränker och skadar. Yttrandefriheten måste därför begränsas, inte bara i undantagsfall, utan rutinmässigt, i synnerhet i ett mångfaldssamhälle med en mängd olika djupt förankrade uppfattningar och övertygelser.  Censur (och självcensur) måste bli normen. Till och med, verkar det som, på en litteraturfestival vars syfte är att hylla det fria ordet.

—-

Det finns nog all anledning till slå vakt om och kämpa för det fria ordets bestånd även i en tid som denna.

Annonser