En natt jag minns

gick det plötsligt upp för mig

att jag en dag skulle dö.

Jag låg länge i mörkret

med en stark känsla för mig,

och innan jag somnade

tänkte jag på en hel del av de saker

jag nämnt i dikten

och kände att jag redan förlorat dem.

Det förflutna är för många närmast som en lerklump som man ältat och ältat och därför till sist tror att man själv skapat.

Ligger det inte något karaktäristiskt i att Vår Herre, Vår Herres son och till och med Den helige ande är män?

(Klaus Rifbjerg)

Klaus Rifbjerg: Mitt barndomshem har varit en ständig inspiration för alla mina böcker. Det finns trådar tillbaka till det huset i nästan allt jag skrivit. Detta är platsen, den grundläggande fästning från vilket allt utgått – på gott och ont. Skrivandet är existentiellt viktigt för mig. Det är en fristad, där jag bestämmer själv, och jag kommer inte att missa någonting.

Få danska författare har varit så produktiva som Klaus Rifbjerg. Jag gillar att skriva, säger han. Många författare upplever tidvis skrivkramp och uppförsbackar under promenaden, men jag har aldrig drabbats av något sådant. Det kommer bara.

Klaus Rifbjerg fyller 80, men säger att han inte vill sluta att skriva, utan dö som en soldat med stövlarna på – och mullret från datorn i huvudet.

—–

Poeten Elizabeth Bishop (1911-1979): Hur jag önskat att jag hade varit en målare istället. Det måste vara det bästa yrket – att slippa allt detta mixtrande med ord. ”Jag är alltid glad när jag får plats för att måla en liten tavla, däremot att skriva är för det mesta ett helvete.” Bishop menade att skriva poesi är en onaturlig handling. Hon hade en unik stil och ställde intressanta frågor.

Robert Lowell skrev om Elizabeth Bishop: ”Hon är den samtida poet som jag beundrar mest. Det är en vacker fullständighet i all hennes poesi. Få har en bättre blick än vad hon hade. Ögat som ser saker och sinnet bakom ögat som kommer ihåg det.”

Allt var regnbåge, regnbåge, regnbåge!

Och jag lät fisken gå.

Vi väcktes i mörkret av den sömngående bäcken

som närmar sig havet,

fortfarande hörbart drömmande.

(Elizabeth Bishop)

—–

Elisabeth Young-Bruehl, som nyss hastigt gick bort 65 år gammal, menade att vi idag lever i en tid av en intensiv världsomfattande ångest, en ångest som sprids via den mänskliga världen som en giftig dimma, som en förorening, som en global uppvärmning Varje hörn av världen är ansluten till varandra genom de olika mediernas nyhetsrapportering som sprids genom olika former av elektroniska nätverk. Så det som händer någonstans överförs blixtsnabbt och med olika grad av sanning. I denna atmosfär med överstimulans är det mycket svårt att tänka alls. Man kan känna sig som ett försöksdjur försett med elektroder som utsänder kontinuerliga elchocker tills hjärnan blir utmattad och överbelastad. Härom dagen trumpetade The Economist ut att ”Fram till att politikerna faktiskt lyckats göra någonting åt världsekonomins ”svarta hål”, ska vi vara rädda!” Hela metaforen är apokalyptisk och en världsomfattande tidskrift uppmanar sina läsare att vara rädda, känna fruktan och ångest. Att sprida rädsla är en destruktiv handling som kan utnyttjas till att skapa en ideologi. En ideologi som leverera svar på frågor i förväg.

—–

Dorotea Bromberg: En fascinerande sak med det svenska folket är att har man skaffat en bok så måste man läsa ut den. Men mitt råd är:”Läs aldrig en bok du blir uttråkad av!”

Marcel Proust hade sin syn på läsandet av böcker:”Att förvandla läsandet till en disciplin är att fästa alltför stor vikt vid något som bara är ett incitament. Läsandet står på tröskeln till det andliga livet; det kan föra oss in i det, men vi kan inte sätta likhetstecken mellan läsandet och andligt liv.

Advertisements