Dagens dikt:

Martallen vet hur dagen varit.

Inget att anteckna

eller skriva skärgårdsdikter om.

Kvällen kommer som den kommer.

Månen tar sig fram över viken

på det lokala sättet, med vrickåra.

Skrivet suddas genast ut.

(Werner Aspenström)

—-

Tiden,”det hemlighetsfulla elementet”, genomlyser mycket av Lars Gyllenstens författarskap. Detta har förtjänstfullt behandlats av idéhistorikern och teologen Bengt-Erik Benktson i boken ”Samtidighetens mirakel”.

Personerna i Gyllenstens romaner erfar inte blott att tiden är opålitlighetens dimension. Vare sig tiden hastigt rinner bort – eller störtar över människan – eller också behärskar henne genom sin tomhet, är den i längden en nedbrytande faktor som framkallar ”aversion mot tid och tidslighet”, som Gyllensten kallar kronofobi.

I ”Kains memoarer” skriver Gyllensten: Tiden, som grekerna kallade för Kronos, har på det hela taget en illvillig och avundsam läggning. Den tycks sträva efter att fördärva och nedsätta sådant, som är utmärkt, upphöjt och angenämt, vilket den också brukar lyckas med om den bara får tid på sig. Visserligen har den också en smak för att befordra och förbättra sådant, som ligger illa till eller är ont, men dess välvilja är mindre pålitlig och kraftfull än den motsatta benägenheten att skada och skämma.

Hos ”Människan djuren och all naturen” heter det i citat av Pascal: Vi leva aldrig i det närvarande. Vi gripa in i framtiden, liksom om den dröjde för länge, och liksom för att påskynda dess fart eller också söka vi kalla tillbaka det förflutna, som försvunnit alldeles för hastigt.

I ”Moderna myter” påtalas att djupast sett gäller, att människan inte ”har” tid. Tiden rinner bort som torr sand mellan fingrarna. Vad människan har, är tidpunkter till det ena eller till det andra eller till – ingenting. I viss utsträckning kan människan välja, vad hon gör av sina tider och stunder. Den avgörande frågan är dock inte, vad människan gör av tiden, utan vad tiden gör av människan, den tid, som inte under alla förhållanden står till hennes förfogande utan är oförfogbar. Människan är inte tidens herre.

I ”Lotus i Hades” är den i dödsriket obefintliga tiden något gott, en gåva – inte ett hot utan en chans. Klockans tickande är ju – om än i minnets form – inte ett minne från det förgångna människolivet utan uppfattas som ”en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld”. Att ”låta tiden gå” kan emellertid betyda något annat än att man som ett föremål flyter med strömmen eller söker ge livet stadga genom upprepning och vana. Det kan också betyda att låta varje stund vara vad den är, leva i ögonblicket. Enligt detta förhållningssätt är ”varje stund uppfylld av sig själv och tyngs ej av förpliktelser, inga skulder från det som var och inga krav för det som kommer”. Det enda som är vårt – nuet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements