Regn, ack regn om hösten

grått beslöjade berg,

träd med trött fallande sena löv!

Genom immiga rutor blickar

avskedstungt det lidande året.

Huttrande i genomvåt rock

stiger du ut. I skogsbrynet

kravlar druckna i bleknat löv

padda och salamander,

medan nerför vägarna

rinner och kluckar ett otal bäckar,

bildar i gräset vid fikonträdet

tålmodigt väntande pölar.

Och från kyrkan i dalen

droppar tveksamma trötta

klocktoner för en man från byn

som man begraver.

(Hermann Hesse, övers Hans Levander)

—-

Vi föds inte längre

vi förs in

i en begränsning.

(Eva Kristina Olsson)

—-

Nobelpriset till Tomas Tranströmer tycks en del ha svårt att komma över. I en intervju säger Jan Guillou att han anser att poesi är obegripligt och överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det ska vara fint och att det här ska vi begripa – fast ingen gör det. Om Tranströmers poesi säger Guillou: Folk säger att de begriper den men egentligen gör de inte det.

Om sitt eget skrivande säger Guillou med sedvanligt hög svansföring: Det kännetecknas av klarhet och är själva antitesen till poesi. Slutsats: All poesi är obegriplig och Tranströmer är ”fånig”.

Jan Guillou tycks sakna all känsla för poesi, vilket man bara kan beklaga. Tranströmers diktning kännetecknas ju av det enkla utan att vara förenklat. Eller som Lars Gustafsson skriver om Tranströmers diktning:”Klarhet och rörlighet som blir till magi. Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup. Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet.”

Kan man som Guillou, inte tillgodogöra sig något av Tranströmers diktning är man nog drabbad av tondövhet inför poesins själ.

En annan magsur kommentator är Tim Parks i The New York Review of Books, som inte drar sig för att kritisera valet av Tranströmer utan att ha läst en enda rad av honom.

—-

I ett tidigare blogginlägg tog jag upp fördelarna med att skriva med penna i handen, jämfört med att skriva via tangentbordet. I en liten skrift av Olof Lagercrantz ”Eftertankar om Strindberg” finns ett kapitel om ”Att forma med bokstäver”, där Lagercrantz tar upp pennans betydelse för författandets skapelseprocess. Så här skriver han:

Strindberg skrev hela sitt liv för hand. Hans handstil är fast och lugn och mycket lätt att läsa. Det är en slående kontrast mellan hans stil och hans tankars och känslors sprängkraft. Hans bokstäver bär i suveränt lugn hans utbrott. De är oförändrade men ändå levande gjutformar för hans skaparlava. Det finns ett viktigt element i handens utformande av bokstäverna vilken försvinner då man litar till skrivmaskin eller diktamen. Man behöver inte tro på bokstavskabbalistiken för att känna den magiska kraften i bokstäverna vilka bär med sig minnen från alla de sekler och språk de tjänat i. Det ligger något av en betydelsefull kulthandling i att forma bokstäverna själv. Det betyder en erfarenhet, en kontakt med en sinnlighetsvärld som finns på andra sidan orden ungefär som tonerna i musiken som ”talar” ensamma. Det är en andlig handling att skriva ett O, ett H ett M och varje gång tvingas till förnyat formproblem. Medan man skapar bokstäverna börjar det grönska och viska och blöda och blåsa och skaka i dem. Det slår upp ur dem något som är mer än de ord kombinerade med varandra skapar. Strindberg med sin utomordentliga sensibilitet måste ha känt det. När han skrev var formandet av bokstäverna en del av skapelseprocessen och en förutsättning för den.

—-

Den svåra frågan som de flesta värjer sig emot: Var fanns Gud i Auschwitz?

Imre Kertész svarar: Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut.

Annonser