Epigram

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

(Tomas Tranströmer)

Tomas Tranströmer! Vad ska man säga? Äntligen!

—-

Varför gilla så få människor att läsa? Svaret är förvånansvärt enkelt: människan har inte utvecklats för att läsa. Vi har inte något läsorgan. Våra ögon och hjärnor är utvecklade för att se, inte för avkodning av små symboler på pappersark. För att förbereda våra ögon och hjärnan för att läsa måste vi träna dem. Denna process tar år av hårt arbete att utföra och en del människor klarar det inte alls. Den bistra sanningen är dock att de flesta människor inte vill läsa och just därför inte läser. Beviset för detta är klart: den genomsnittlige amerikanen läser ungefär 15 minuter per dag och nästan aldrig läser de en bok för nöjes skull. Slutsatsen måste bli att de allra flesta människor inte gillar att läsa.

Viktigt att komma ihåg: läsa och titta är två helt olika verksamheter. Att läsa aktiverar hjärnan på ett helt annat sätt än att t ex titta på tv. Att titta på tv är som att bli matad med sked, vilket som bekant inte kräver någon omfattande hjärnaktivitet.

—-

Man tänker mycket bättre på sitt eget språk. Detta gäller även om man vistas en halv generation i ett engelsktalande land eller ett annat land där man talar ett annat språk än sitt modersmål. Som det är nu breder språkförstörelse och förståelseförbistring ut sig. Vi börjar få vänja oss vid ungefärlighetskunskaper. Är det så att man inte kan uttrycka sina tankar till fullo på ett främmande språk, så sjunker den intellektuella kvaliteten.

—-

Bernur: Jag kan också undra varför inte fler är så ivriga att förmedla glädjen som det innebär att läsa: för det är kul att vara bildad – det är en glädje som inte kan mäta sig med mycket annat.

—-

Årets nyutgåva: Thomas Manns Bergtagen. Det är tveklöst årets högsta och djupaste läsupplevelse. Mikael van Reis skriver i G-P: Det är en intensivt njutbar och nyanserad översättning (av Ulrika Wallenström) vars främsta förtjänst nog är att den lyckas så väl att uppenbara det vida resonansrummet för Thomas Manns ironi – det är genomsiktigt rum men också tvetydigt i en skala mellan fina biklanger och berättarens torra ihärdighet. Det brukar sägas att översättningar är färskvara, men det stämmer inte här – däremot är det tveklöst årets högsta och djupaste läsupplevelse. Och – förmodligen i sex år till.

—-

Författaren Jenny Diski skriver om upploppen i London i somras: I Ealing fick varenda affär på huvudgatan skyltfönstren sönderslagna och plundrades. Det var bara en butik som klarade sig utan så mycket som en repa på fönstret – Waterstones, bokhandeln. Detta hade i sig kunnat vara ett budskap från de underprivilegierade ungdomarna till oss vänsterintellektuella att vi kan dra åt helvete med våra böcker och vår utbildning, det var de som hade makten i den nya världen av blingbling och smartphones. De vänsterintellektuellas önskan om att de fattiga ska göra revolt med omsorg om samhället på sina läppar påminner inte så lite om när västvärlden säger till Kina och Indien att de borde vara mindre materialistiska för att rädda ”vår” utarmade planet.

Men det är värre än så – jag ser det som mer sannolikt att deltagarna i de engelska kravallerna inte ens lade märke till bokhandeln. Läsning är något så ovidkommande att det helt enkelt inte föll dem in att ödsla bort sin dyrbara plundringstid med att slå sönder ett så meningslöst ställe när det bara var att ta för sig Adidaströjorna i affären bredvid. Det var habegäret som stod i fokus, inte vandaliseringen. Den var bara en biprodukt. Man var tvungen att krossa glaset för att få tag på prylarna.

Det var inte politiskt, det var en sinnesrubbad gatufest. Men ungdomarna har inte fått tillräckligt med hygglig utbildning för att lära sig tänka politiskt. De har fått en slentrianmässig skolundervisning, där alla ( eleverna, lärarna, byråkraterna) bara behövde kryssa i rätt rutor och nå upp till några påhittade mål. Det finns ingen passion i den statliga skolan, ingen kärlek till lärandet. Ingen har gett sig in i ett klassrum med de arga ungarna och tvingat dem att fundera ordentligt över varför de är så arga. När ingen intresserar sig tillräckligt mycket för de unga för att kräva att de ska tänka längre än de behöver som arbetsboskap, har de ingen anledning att lära sig ens grundläggande läs-och skrivfärdigheter, bry sig om sin närmiljö eller tro att deras omständigheter skulle kunna förändras genom att de allierar sig med etablissemanget Yrkesinriktade utbildningar sponsras av företag, och de ämnen som som i grund och botten handlar om att lära sig tänka – framför allt konst och humaniora – har drabbats av nedskärningar och till och med lagts ner.

 

 

Advertisements