Mot höst

Mot höst blir fjärden tom.

Stränderna allvarsamma.

Vassen står gul vid bryggan.

Blåsten har gråt i rösten.

Sommaren och jag har svårt att skiljas.

Vi håller länge huttrande varandras händer.

Så går hon bort över en sviktande planka.

– Jag känner doften av stora regn.

(Viola Renvall)

—-

En riktig sågning:

Intrigen i succéförfattaren Kajsa Ingemarssons nya roman skulle, i en mer avskalad form, vara en reellt engagerande relationsroman om skyddsmekanismer och familjeproblematik. I stället blir det ett sammelsurium av fånga-dagen-klyschor, New Age-flum och spökhistoria. Stilistiskt lämnar romanen en hel del att önska: det är pladdrigt och enerverande, mer berättande än gestaltande och språkligt liknar det mest reportage ur diverse livsstilsmagasin. Espressofärgade fondväggar och pastarecept blandas med en plågsamt stolpig dialog.

Mest obehagligt är kanske hur den kyliga karriärkvinnan ställs mot systern, den ensamstående modern med det enkla arbetet och goda värderingarna. Sådana ensidiga kvinnoporträtt hjälper inga skyddsänglar mot.

Så recenseras Ingermarssons alster av Elin Grelsson i G-P. Kanske tur att det var en kvinna som höll i sågen.

—-

Med utgång från upploppen i England skriver Zygmunt Bauman, författare och professor i sociologi: Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp. Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har. Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nu för tiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknaden av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.

I samma ämne skriver Kenan Malik: Politikerna har splittrat samhällsgemenskapen och försvagat de sociala banden genom att oförtrutet gynna marknaden, och sedan har de ironiskt nog svarat på detta genom att bygga ut statsmakten och skylla på de fattiga. Där det en gång i tiden var familjen, den sociala gemenskapen och kollektiva institutioner som hjälpte människor att definiera vad som var rätt och fel, har staten i allt högre grad tagit på sig rollen att lära ut sådana sociala normer, genom allt från medborgarlektioner i skolorna till föräldrakurser på dagis. Det har lett till att moral inte längre betraktas som svåra val som man måste brottas med eller normer som man rättar sig efter i kollektiva sammanhang, utan som en uppsättning i förväg fastställda regler som delas ut ungefär som socialbidraget som man hämtar en gång i veckan. Samtidigt har politikerna mer och mer börjat hemfalla åt att anklaga de fattiga själva – snarare än den egna sociala och ekonomiska politiken – för familjelivets sammanbrott, bristen på sociala värderingar, den egoistiska likgiltigheten för andras behov och den hejdlösa konsumtionshysterin. Samma värderingar som många accepterar – och till och med hyllar – bland bankdirektörer, kritiserar man när det handlar om arbetarklassen.

Många inom vänstern har valt att inte låtsas om den antisociala, nihilistiska karaktären i den senaste veckans våldsamheter och ser dem i stället som en protest mot arbetslöshet eller som ett stridsrop mot nedskärningarna. Att medvetet blunda på det sättet är farligt. Frågorna om ekonomiskt och socialt armod, om arbetslöshet och nedskärningar, är nämligen tätt sammanflätade med frågorna om moralisk misär, om samhällssolidaritetens sammanbrott och uppkomsten av en nihilistisk kultur. Det är inte möjligt att angripa massarbetslösheten och påtvingade åtstramningar utan att återupprätta samhällssolidariteten.

—-

De skapande ögonblicken är de lyckliga ögonblicken. I själva skapandet ligger lyckan.

—-

Frihet kan aldrig uppnås genom tvång. Ett klassfritt samhälle kan inte upprättas om partiet är allenarådande, det kan aldrig vara grundat på ett diktatoriskt samhälle.

Advertisements