Äntligen har jag lyckats med att läsa färdigt Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”. Detta mastodontverk kräver verkligen en hel del av läsaren men samtidigt är det fascinerande att få komma en nu levande människa så nära inpå livet.

Norén delar ut dagsedlar åt alla håll och det är inte många som undkommer hans bistra kritik av en mängd namngivna personer. Många omnämnda känner säkert ett visst obehag över alla utfallen. Oftast rör det sig självklart om personer med anknytning till teatervärlden men även historiska personer som t ex Goethe får sina fiskar varma:”Jag avskyr Goethe” skriver han och om Mozart heter det:”Ofta tycker jag att Mozarts musik är så oerhört onödigt barnslig och insmickrande, fjantig”. Om journalister i allmänhet och kvällstidningsjournalister i synnerhet har Norén, kanske inte helt obefogat, närmast en fientlig inställning. Så här kan det låta:”Journalister är inga människor längre. Människor kan känna ångest, har samvete, minnen, självrespekt. De här har bara sålt sig, väldigt tidigt, sålt allt. De är moraliska psykopater” eller ” Den som är upprörd över att journalister inte eftersträvar att skriva sant och nyanserat har missförstått mediernas uppgift, att driva de opinioner som man tror ger den största förtjänsten till ägarna. Är man tillräckligt usel, vulgär och hämningslös slutar man med miljoner i avgångsvederlag och newyorklägenheter som Expressens Staffan Thorsell och Aftonbladets Rolf Alsing”. Andra journalister som kölhalas är Bo Strömstedt, Per Svensson och Erik Fichtelius.

Ekonomiskt kännetecknas livet av ett visst lättsinne. När han har gott om pengar strör han dem omkring sig. Anmärkningsvärt är hur mycket pengar han lägger på kläder. Ser han en snygg och dyr kavaj för 4.000:– så bara köper han den. Och en tavla hos en konsthandlare för 55.000:– blir ett rent impulsköp, liksom en WC-stol i rostfritt stål till sommarhuset för 22.000:–. Gång på gång drabbas han av den plötsliga insikten om att pengarna håller på att ta slut.

Noréns förhållande till kvinnor är minst sagt komplicerat. Förmågan till långvariga förhållanden tycks helt saknas. Gång på gång skriver han:”Jag kan bara leva ensam” eller ”Det går inte att leva ihop med mig”. Men döttrarna Linda och Nelly älskar han utöver allt annat och ger dem ofta också generöst ekonomiskt bistånd.

Bäst verkar Norén trivas vid sommarhuset på Gotland där han får gräva och plantera efter egna idéer. Där har han också sina bästa stunder då kreativiteten flödar och skrivandet flyter på. Hans planteringsiver och den arbetsglädje han upplever där, blir ibland nästan rörande. Den omfattande renoveringen och upprustningen av sommarhuset utvecklar sig med tiden till ett ekonomiskt svart hål, där en del av bygdens hantverkare inte drar sig för att sko sig på Noréns bekostnad.

Om religion skriver Norén en hel del. T ex här:”Jag läste om Weil i mitten av nittiotalet och blev nästan lika berörd som när jag var ung. Det är kanske det jag ska läsa i sommar. Återvända. Ja. Men kan jag läsa Simone Weil utan Gud? För mig finns ju inte tanken på en Gud kvar, utom som en idé, som en historisk byggnad, inte längre som verklighet, tröst, närvaro eller frånvaro och inte ens som en längtan. Bara en allt skörare idé, ett av valven i vår mänskliga katedral, mer nedbrytande än uppbärande. Det finns ingen mening bortom. Det är nog som det är. Det är vi som varje dag skall skapa en mening med det vi gör, genom att göra val och ta ansvar för våra val. Om vi förmår, vill säga, ända ner i stoftet”.

Precis vad man väntat sig framstår Lars Norén som en komplicerad konstnärssjäl, som har uttalade svårigheter i kontakterna med omgivningen och en kritisk syn på det mesta. Men han är utan tvivel en intressant människa med en ofta sprudlande kreativitet. Det är en både fysiskt och psykiskt krävande uppgift att läsa den omfattande dagboken, men det ger faktiskt lön för mödan.

Advertisements