I förordet till Sören Kirkegaards Dagbok skriver Torsten Bohlin att Kirkegaard skulle kunna kalla Dagboken ”sin tankes och sitt hjärtas testamente”. Dagboken är ett verkligt ymnighetshorn att ösa ur och här nedan ett litet urval.

Det är och förblir en fråga, som inte så utan vidare kan avvisas: i vad mån förnuftet bör anses som en anfäktelse i förhållande till tron, i vad mån förnuftet är syndigt, i vad mån åter detta, att tron och förnuftet stämma överens, är ett trosobjekt.

På ett annat ställe skriver Kirkegaard: ”Så fort förnuftet kommer med aldrig så lite, bär det åt Helvetet”.

Ett dogmatiskt system skall icke uppföras på basen att begripa tron, utan på basen att begripa, att man inte kan begripa tron.

Kristendomen är och skall vara så förfärlig i sitt första stadium, att endast ett absolut SKALL kan driva människan in i den.

Hur många upplever överhuvud den mogenheten att upptäcka att det kommer en kritisk punkt, där det kastar om, där det hädanefter gäller att i stigande förstånd mer och mer begripa, att det finns något som man inte kan begripa. Detta är den sokratiska ovetenheten, och det är den som vår tids spekulation har behövt till korrektiv.

Sålunda består sanningen i ett ändlöst närmande och korrigerande, vars begynnelse man inte kan fastställa därför att det aldrig kan bli något bekräftande slut. Sanningen betyder i själva verket ett avgörande, något som man gör, inte på grund av en bindande tanke utan på grund av ett beslut, det vill säga väsentligen i kraft av tro.

Det nästan antagliga, det antagliga, det särdeles och övermåttan antagliga, det kan man närapå och så gott som veta, särdeles och övermåttan närapå veta – men tro det låter sig inte göra. Ty just det absurda är trons föremål och det enda som låter sig tro.

Advertisements