I ett brev till Georg Klein beskriver Stig ”Slas” Claesson sin litterära debut så här: ”Jag vet att kriget pågick när jag skrev de där dikterna, vad fan de nu handlade om. Och varför jag fick för mig att skriva är mig en gåta. Jag hade börjat skriva av någon jävla anledning jag inte fattar…. Vi var inte uppfostrade med några böcker eller något sådant. Det fanns inte en bok i hela jävla kvarteret.”

Som en motsats till ”Slas” något lättsinniga syn på sin författardebut, kan nämnas hur Solveig von Schoultz uttrycker sig i en intervju: ”En sak får i mina ögon en riktigare kontur, om den har skarpa linjer. Jag är väldigt rädd för det snömosaktiga och mjuka. Författare kan ju tala om samma sak, men det är greppet som karaktäriserar. När jag arbetar, då väntar jag tills greppet finns där, det som för mig känns riktigt; en smula distans så att man kan ta i den där saken. Också om det är en varm sak måste man kunna ta i den med kyliga fingrar. Att hitta ord för det man inte kan säga – det är det jag arbetar med.” Sitt författarskap beskriver hon som ”en formuleringsprocess som egentligen är evig. Varje stund man lever är oersättlig”, slutar Solveig von Schoultz.

Platons syn på skalden och skaldandet: ”Skalden är ett lätt, vingat och heligt väsen; han kan ej dikta förrän han blir gudaingiven och från sina sinnen, så att förnuftet viker bort; så länge det är kvar, är ingen i stånd att dikta eller profetera.” Kanske hade Platon och ”Slas” en del gemensamt?

Och han lärde sig hur lätt det är,

att skapa en röst ur tomma intet,

att ge den luft och lära den tala,

och i rätta ögonblicket åter lösas upp i intet.

(Lars Gustafsson)

Annonser