Så skrev Johannes Edfelt redan 1923. Förgängelse-och dödsperspektivet genomsyrar Edfelts poetiska värld. Min tid är så förfärligt kort-/en snabbt förrunnen dröm.

En åldrings sikt är stängd av moln, skaldar Edfelt. Skugga och sken är världen, i vilken vi leva;/sammanhangslös som ett varietéprogram./Skärvor och klutar av liv!

”Är detta allt?” frågar Edfelt.

Skuggan har ingen mening, inte heller

ljuset som den är avigsidan av:

solen är inte nog, ifall det inte

är mening i att bara vara till.

Se dig omkring – vad döljer det för mening

i krönikan som släktet skrivit?

Människans öde: att uppleva främlingsskapet i tillvaron och den starka medvetenheten om döden. Men trösterikt nog finner Edfelt:

känna som en doft och dagg från dolda ängar

den själens dröm som är oss både frihet

och tillflykt, både eggelse och vila:

det livets liv, som inte är förgäves!

Edfelt varnade, liksom Ekelund och Ekelöf, för ”döden i livet”. Livsuppgiften blir att bekämpa känslan av den totala meningslösheten i en absurd värld.

För den som vill fördjupa sig i Johannes Edfelts liv och diktning rekommenderas Ulla Britta Lagerroth´s ”Johannes Edfelt, En författarskapsbiografi”, utgiven på Bonniers 1993.

Advertisements