Johannes Edfelt skrev inte enbart poesi, han hade även en ganska omfattande produktion av prosalyrik. Nedan ett par exempel på detta.

Missa papce Marcelli

Från kyrkan tränger sången fram till mig som står på gatan utanför. Jag går inte in, ty rökelsedoften från karen som svängs av korgossarna och anblicken av officiantens trolleri med sakramenten kväljer mig. Men jag lyssnar till Palestrinas körer: sången lyfter sig, den strävar ständigt uppåt likt en bred och bländande marmortrappa. Den plågar mig inte med dogmernas fanatism och vulgaritet: den är en stigning mot behovslöshet och frihet. Ett ögonblick står jag där på gatan, kringsvept av en fläkt från tidlösheten och friden. Bara ett ögonblick, men det är nog. Ack, inget fäste, tillräckligt hållbart, ingen hemvist, tillräckligt varaktigt, finns det för själen, jag vet det innerligt väl. Men stunder av befriande andakt – en sådan stund som denna – finns det ändå. Och det är lycka nog på resan mot de avlövade höstskogarna och vinterns snökristaller.

Minnet

Minnet: det med bråte belamrade rummet. En levnads damm samlar sig där. Fönsterrutorna – där hösten så många gånger satt sitt sigill: det lackröda lövet – glänser matt. Taklistens spindelväv skräpar över fångens huvud. Tiden susar över ett par barnskor i ett hörn; över skolboken, uppslagen på pulpeten; över papperens skrivtecken; över den knastertorra lagerkransen på väggen. Varje sekund är avsked. En gång ska fönstren häftigt slås upp av nattvinden: den är den enda möjliga storrengöringens kvast och samtidigt fångens enda befriare.

Nattligt besök

I min oroliga dröm vräkte en vindstöt upp dörren till mitt rum, och ur det regndrypande mörkret därute i trädgården travade en häst in. Jag kände omedelbart igen den. Det var den apelkastade hästen som jag red barbacka för en svindlande tidsrymd sedan: den sommaren då jag var tolv år. Med ens kände jag de aromatiska ångorna från soldränkta slåtterängar. Hästen tycktes också känna igen mig; den skrapade med högra framhoven mot golvet, riste manen, höjde huvudet mot taklampan och gnäggade. Inget annat hade jag att ge den än lite ännu friskt älggräs ur en kruka. Lika plötsligt som hästen uppenbarat sig, lika brådstörtat försvann den. Jag tog mig för pannan och sprang sedan för att stänga dörren. När jag vände mig om, märkte jag att den gamla bordstudsaren, som jag fått till skänks av en jämförelsevis välbärgad men mot slutet av sitt liv ovanligt svårt åderförkalkad moster, hade slutat att ticka.

Annonser