Nils Erik Wickberg (1909-2002), finlandssvensk, professor i arkitekturhistoria, arkitekt, poet, författare, sanningssökare. Hans framtoning var anspråkslös men den uppbars av en bred allmänbildning och hög kunskapsnivå. Nils Erik Wickberg var en beläst och mångsidig personlighet med speciellt intresse för skönlitteratur, musik, filosofi, samhälleliga frågor, historia och konsthistoria.

Om Wickberg skriver Göran Schildt: En mycket ovanlig människa både i Finlands kulturliv och i en större värld, där de flesta inte ger sig tid att syssla med de större problemen.

Nils Erik Wickberg har bl a  givit ut två tänkeböcker, ”Tonfall” år 1976 och ”Ett tänkande rö” år 1985. Ur den senare boken här nedan några utdrag:

Få företeelser ter sig så umbärliga som dessa filosofiska och teologiska systembyggen, vilka menar sig omfatta och genomlysa allt. Tillvarons oändliga mångfald och mångskiktighet kan inte utgrundas av förnuftet, den äger dimensioner som människan – i varje fall i den tillvarelseform vi känner – saknar organ att intellektuellt uppfatta. Den tankens tomgång dylika spekulationer i själva verket innebär vore ofarlig, om inte lärorna togs om hand av cyniska handlingsmänniskor och utnyttjades som cement för stärkande av maktstrukturer. När ett profetiskt budskap byggs ut till en lära, blir det vanligtvis mer eller mindre en ”villolära”. Det är som om man täckte för alla fönster i ett hus utom ett enda och förklarade, att bara det man kan se genom det fönstret äger verklighet. Påstår någon, att man genom ett fönster på baksidan av huset eller på gaveln har helt andra vyer, precis lika sanna, så måste han stämplas såsom brottslig eller vansinnig.

Ideologierna är en andlig luftförorening, som hindrar oss att klart iaktta företeelser och förhållanden. Någon gång kan de väl vara av nöden, men man ska göra sig fri från dem så snart situationen det tillåter – innan fåtöljen förvandlas till en giljotin. Alldeles som stressade politiker och affärsmän inte orkar med djupare, mera krävande mänskliga relationer, utan söker surrogattröst, så tyr sig den, vars spontana medkänsla och instinkt för det rätta avtrubbats, till religiösa och politiska ideologier. Som misantropen Björkegren utlåter sig i en berömd skiss av Almqvist: ”Ty varför skulle det icke vara ljuvt, att låta sig gungas i en vagga av osanningar, halvt berusad av namnen i de olika nomenklaturerna?” Och har man en gång överlåtit åt en andlig eller politisk byråkrati att avgöra vad som är sant eller osant, rätt eller orätt – då ska man gladeligen låta sina medmänniskor brännas på bål eller skjutas i nacken, omkomma i tortyrkamrar och i koncentrationsläger – sin lättja, sin likgiltighet, sin feghet till behag. Och man ska kalla det rätlinjighet, trohet mot idealen, ja man ska vara fräck nog att utbasunera det som människokärlek. Bättre en rimlig och human odugling än ett omänskligt dygdemönster. Till att vara rättvis krävs både gott hjärta och gott förstånd.

Annonser