Efter Göran Tunströms död år 2000 fanns en hel del opublicerat material, som senare sammanställts av Tunströms nära vän Göran Sonnevi. Resultatet blev en bok ”Försök med ett århundrade”, utgiven år 2003 på Bonniers. Ett utdrag ur boken följer nedan:

Vad bryr sig Gud om teologien?

Om kyrkan, detta bröst som människan med små fingrar tyr sig till? Det lutherska bröstet, det romerska? Alla andra bröst med samma tröst, med samma straff. Byggnadsställningar, provisorier. Så småttigt. Så småttigt därför att vi inte äger något större språk: och vi har tänjt våra föreställningar så långt vi förmådde – och det var en mycket liten provins vi förmådde täcka. Sju är sakramenten! Tre hans emanationer! På tredje dagen ska skall han uppstå från de döda, sju är dödssynderna! Har gud räknat på fingrarna? Människan lever av nåd allenast! Rättfärdiggörelse genom tron! Rättfärdiggörelse endast med hjälp av prästen och kyrkan! Se kyrkans maktanspråk! Kyrkofurstarnas högfärd – hur ryser jag inte bara jag hör ordet kyrkofurste. De små prästerna kan jag tycka om, de som i alltför långa kaftaner snubblar över leriga åkrar, som faller i blöta diken på väg till sina troende får. För att hålla deras händer. För att smeka de ensammas pannor. Och som förtvivlat – och i stor kärlek – försöker hålla upp de regntunga molnen, så att medmänniskorna på sin flykt undan motmänniskornas hat, skall kunna – om dock inte upprätt men – krypande kunna ta sig en bit närmare sina hägringar.

Nej, vad bryr sig Gud om teologin? Om alla dessa professorer som ”bekläder kyrkliga ämbeten” – den ene expert på Guds tårkanaler, och den andre på hans nagelband…. Det fanns kanske ändå ett ljus. Några oskyldiga – det finns i alla rörelser, simmar nere i bottenslammet, uträttar små bedrifter – ville ju rensa kyrkan från all dess slagg och sprida dess goda budskap, och det får de ju gärna hålla på med, det stör sällan dem i maktens topp…

Index expurgatorius var den första officiella listan över förbjudna böcker. Den hade utkommit 1564 på order från konciliet i Trient, denna stad där präster och kardinaler trängts likt kokta och okokta humrar i ett skållande hett vattenbad. Vad som förbjöds i litteraturen var det som också gjorde vissa målningar icke önskvärda: ingen vulgaritet, världslighet, samt allt som kunde misstänkas stämpla mot den påvliga övermakten och dess ofelbarhet. De kyrkliga auktoriteterna fäste större vikt vid bokstaven än vid andan. Även självcensuren verkar ju på känsliga själar.

Annonser