Läsningen av Ekelund är inte kravlös, han bjuder motstånd, men för dem som väl hittat fram till honom har hans verk blivit en följeslagare för livet.

Ekelunds Lefnadsstämning är nog bland de bästa böcker jag läst, jag börjar vid det här laget känna mig med honom, på allvar och verkligen. Jag tror hans väg är den enda som besparar ovärdigheter och lumpenheter, men hur svår den måtte ha varit att gå. (Gunnar Ekelöf 1936)

Att återvända till honom, att fördjupa sig i hans skrifter är därför detsamma som att uppleva det sällsyntaste, det mest stimulerande av allt: ett andligt äventyr. (Johannes Edfelt 1949)

Så småningom kom han också att skriva ett helt eget språk som han hade utbildat åt sig: grekiska termer omväxlande med vanliga svenska ord i nya betydelser. Han skrev om själens frihet, frid och lycka och fann om dessa ämnen formuleringar av hög skönhet. (Olle Holmberg 1963)

Ingen irriterar som den, som går mot strömmen – och samtidigt bibehåller sig öppen och klar. Det är icke med satirer man djupast utmanar det platta lynnet!  Det finns ett sätt att förlänga livet, och giva det styrka, genom att skapa sig de rätta motståndarna: den rätta näringen ur motstånd. I kraften att företaga en sådan rörelse – vilken liksom ger ett störtbad, en intellektets kalldusch på känslan – kunde man väl ock se något av den list och förslagenhet i en allt dominerande oberördhets- och svalhetsåtrås tjänst, vilket gjort det möjligt för den geniala människan att överhuvud existera: att uthärda det högtryck, under vilket hon har att bära livet. (Vilhelm Ekelund)

Den finstämde poeten och författaren Bo Carpelan har gått ur tiden 84 år gammal. Under sex decennier var han en centralgestalt inom den finlandssvenska litteraturen. Hans poesi präglades av klassisk behärskning. Även om raderna är få och korta, var Carpelan en poet som i hög grad skrev mellan dem. Även de romaner som han skrev kännetecknas av en lyrikers ton.

”Han hade en fantastisk förmåga att skriva mycket kort och existentiellt så att man verkligen kände årstider och dagar kombineras med själens rörelser. Det var natur och tanke som smälte ihop på ett mycket säreget sätt”, säger akademiledamoten och vännen Per Wästberg.

Själv innehar jag ett par tunna diktböcker av Bo Carpelan. Till dem söker jag mig ofta.

Den sista dagen/alltid oräknad. (Bo Carpelan)

Annonser