I Sebalds ”Saturnus ringar” beskriver han ett besök i Janine Dakyns arbetsrum där hon bedrev forskning om Flauberts romankonst. Så här skriver Sebald:

Ofta, vid dagens slut, brukade jag tala med Janine om Flauberts världsuppfattning inne på hennes tjänsterum, där sådana mängder av föreläsningsanteckningar , brev och handlingar av alla slag låg framme att man tyckte sig stå mitt i en pappersflod. På skrivbordet, den ursprungliga utgångs- respektive samlingspunkten för den vidunderliga pappersförökningen, hade med tiden uppstått ett riktigt papperslandskap med berg och dalar vilket nu, likt en glaciär när den når havet, bröts av i kanterna och på golvet runtomkring bildade nya avlagringar som i sin tur omärkligt rörde sig in mot rummets mitt. Redan för flera år sedan hade Janine av de ständigt växande pappersmängderna på skrivbordet tvingats att dra sig undan till andra bord. Dessa bord, på vilka i fortsättningen liknade ackumulationsprocesser hade försiggått, representerade så att säga senare eror i utvecklingen av Janines pappersuniversum. Också mattan var sedan länge försvunnen under flera lager papper, ja papperet hade börjat att från golvet, dit det ständigt dalade från halvvägs till taket, åter stiga uppför väggarna som ända till övre dörrkanten var täckta med enstaka pappersark och dokument, uppsatta med ett häftstift i bara ena hörnet och delvis tätt över varann. Även ovanpå böckerna i hyllorna låg där det bara gick högar av papper, och allt detta papper drog i skymningstimman till sig återskenet av det slocknande ljuset, liksom förr, tänkte jag en gång för mig själv, snön på fälten under den bläckfärgade natthimlen. Janines sista arbetsplats var en fåtölj som makats mer eller mindre in till mitten av rummet och som man, när man kom förbi hennes alltid öppna dörr, såg henne sitta i, antingen framåtböjd och klottrande på ett skrivunderlägg som hon höll mot knäna eller bakåtlutad förlorad i tankar. Den skenbara oordningen bland hennes saker utgjorde i själva verket något som liknade en perfekt ordning eller åtminstone en ordning  som strävade mot perfektion. Och faktiskt kunde hon i regel med detsamma hitta vadhelst hon letade efter sina papper, i sina böcker eller i sitt huvud.

Stundom kan jag när jag vistas i mitt arbetsrum, känna att rummet har vissa likheter med Janine Dakyns tjänsterum. Omgiven av boktravar på bord, stolar, säng och golvet, och papper med anteckningar och tidskrifter utspridda över de flesta tillgängliga ytor. Men i likhet med Janine har jag en viss ordning i det till synes oöverskådliga kaoset. Men det är här jag lever och trivs och här försöker jag att motverka den lömska seniliteten genom att hålla sinnet levande och stilla min aldrig sinande nyfikenhet och förundran över det stora undret – livet.

Annonser