I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Under en presenning tynade språket.

(Tomas Tranströmer)

—-

En av poesins paradoxala uppgifter är att försöka göra det hart när omöjliga, nämligen ordsätta det som ligger på gränsen eller rent av bortom gränsen för det utsägliga.

T S Eliot: När det skrivna når en viss nivå, blir det poesi.

—-

Att hata en annan människa är det mest destruktiva man kan göra. Du offrar tid och energi och gröper ur din existens. Du låter en människa du inte tycker om bestämma över ditt liv.

—-

Vi lever i en tid då våra inre världar är mer hotade än någonsin. Ska man kunna bevara och skydda sitt inre måste man avskärma sig från det yttre larmet.

—-

Risken med internet; vi läser allt i flykten men inget stannar kvar.

—-

Det berättas om George Bernard Shaw att han skrev i medeltal tio brev om dagen under tre kvarts sekel. Detta gäller alltså en herre som skrev över femtio teaterpjäser och själv producerade de flesta av dem, var intensivt politiskt verksam och satt i tallösa kommittéer, gav massor av föreläsningar, gav ut hoptals med pamfletter, böcker, artiklar, journalistik, odlade en väldig skara vänner över hela världen och intresserade sig för allt under himlen. Han sa själv att hans energi hörde ihop med att han var vegetarian, nykterist och icke-rökare. Samtidigt torde han, säger en engelsk bedömare, ha sublimerat sitt sexualliv,han lär inte haft några fysiska förbindelse sedan han gifte sig, och giftermålet ”was itself never consummated”. Han hade en ryslig massa energi över, i sjuttiofemårsåldern började han resa runt i världen, nykter och rosig och i knäbyxor, bara för att upptäcka att den ena platsen var den andra lik och att det inte fanns någon skillnad på människor heller. Han gav bort nobelpriset, han sa nej till engelskt adelskap, han skrev sitt sista drama när han var nittiotvå, han dog av ett brutet lårben sen han ramlat ner från ett fruktträd som han klivit upp i för att beskära när han var nittiofem.

När bygdekorrespondenterna sände in sin rapporter kunde det stå så här: I en liten by, vackert belägen tätt under åsen och med god utsikt över den väna bygden bo många glada och trevliga människor, som gärna taga sig en jamare då och då och även av gott hjärta bjuda på både en och två gökar i julens sagoomspunna tid.

På tidningen Norra Skåne skrev chefredaktören P A Persson, efter sin hemort kallad ”värpatorparn”, egenhändigt och omsorgsfullt notiserna, fast han hade redaktionssekreterare som Ivar Ljungquist eller Harry Hjörne. Chefredaktör Persson hyste en kärlek till s k ingående rubriker, det kunde bli små konsthantverk: Förskingring har upptäckts att en yngling gjort sig skyldig till, vilken rest till Amerika, efter att haft plats på ett kontor.

Och tröt nyheterna fanns alltid pluggbitar, ett osorterat förråd av anonyma tänkvärdheter: Knackade man på gravstenarna och frågade de döda om de ville stå upp till sina liv igen, skulle de skaka på huvudena.

Ovanstående finns att läsa i Olle Hammarlunds rekommendabla bok ”Röster i vinden”.

—-

En förhärskande vidskepelse; att det varje dag mellan morgon och kväll händer saker som det är en skam att inte känna till. Allt detta läses för att glömmas, och efter bara några få timmar raderas ut av andra, lika triviala ting.

Advertisements