Poesi när den är som bäst:

Var och en står ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle –

och plötsligt är det afton.         (Salvatore Quasimodo)

Många är de som erfarit att man tänker bäst när man går – vandrar. Nietzsche, Kirkegaard och Vilhelm Ekelund är några bland dem som erfarit att det förhåller sig så.

Är det rätt att försöka få ett barn till att omfatta en idé?

Psykofarmika – ett medel för att imitera normalitet.

Bruka din ännu någorlunda friska tanke till att tänka fria, aldrig färdiga tankar. Den färdiga tanken är en död tanke.

Tro kan aldrig vara annat än en möjlig sanning. Sanningen kan aldrig tros!

Det viktiga är att finna MIN sanning – inte andras.

Livet är en engångsföreteelse/ett stjärnfall/som glimmar till/en kort sekund.

En människas inre stödkonstruktioner måste bestå av moraliska principer.

Att leva är att närma sig döden med en hastighet av 60 sekunder i minuten.

Luftslotten är fina. De behöver aldrig städas eller renoveras. Det blir aldrig stopp i avloppet, aldrig elavbrott.

Mycket kan sägas eller sättas på pränt. Men till vad nytta? Man kan ju äntra Tranströmers Sorgegondol, men vad hjälper det. Sorgen är alltid ens egen – en egoistisk åkomma; ett tycka-synd-om-sig-själv-syndrom.

Att söka tryggheten utanför sig själv är fåfäng möda. Den enda tryggheten som finns, finns inom dig själv och när man funnit den löser sig allting på något märkligt sätt.

Med musik är det något underligt. Vissa tonslingor träffar en direkt in i det innersta. Bänder upp det frusna och stelnade, blir till värme och ofta djupa känslor. Vad är det som gör att man harmoniserar med vissa toner medan andra lämnar en oberörd?

Ibland – alltför sällan – inträffar det när man läser en bok att författarens tankar harmoniserar med ens egna. Det som då uppstår kan man kalla verklig läsglädje. Men tyvärr är det oändligt långt mellan varje sådan bok.

Vad finns kvar av mina tankar en gång? Endast det skrivna så länge det blir bevarat. Och om någon vill läsa det och finner det mödan värt att läsa.

Vemod är den sorg som uppkommer varje gång man återvänder till förflutenhetens landskap.

Vilhelm Ekelund: Det gäller att i var dag finna en vrå, där man kan draga sig undan med sin bästa förhoppning och ge den växtkraft av sin bästa vilja.

Varje dag är ny och originell. En människa som går ut och söker är alltid en ny fin dag i livet.

Advertisements