Om lycka säger Easterlin- paradoxen, att lyckonivån inte alls ökar i takt med inkomstökning, för när människors grundbehov väl är täckta behövs mycket stora inkomstökningar om lyckonivån ska stiga ens obetydligt. Ekonomisk tillväxt är inte självklart av godo. Tvärtom kan stark tillväxt skapa olycka. Dock, slutsatsen blir den tidigare kända – lycka kan bara upplevas momentant – glimtvis.

Merete Mazzarella skriver att vi måste inse att det finns en konstruktiv oro, kanske rent av stunder av ångest som inte ska medicineras bort utan betraktas som en existentiell åksjuka, som ett tecken på att vi är stadda i utveckling.

Eller Sören Kirkegaard: Jag var en gång lycklig i två minuter. Sedan fick jag något i ögat.

Eller Fredrik Reinfeldt: Lycka är ett svårt begrepp, men jag tror i grunden att Sverige som land har anledning att ha en befolkning som kan känna lycka i större utsträckning än många andra delar av vår värld. Hm…..

Merete Mazzarella menar för sin del att det finns studier som visar att människor i materiell fattigdom många gånger är betydligt lyckligare än man skulle kunna tro, något som i förbigående sagt visar att tillväxt och konsumtion främst tillgodoser artificiellt skapade behov.

Men till syvende och sist måste man ställa sig frågan om det är rätt att överhuvudtaget tala om lycka när vi lever i ett samhälle där girighet, materialism och kriminalitet har blivit dominerande inslag? I en tid då tv-såpornas banaliteter utgör den huvudsakliga andliga näringen för det uppväxande släktet, har man då rätt att bryta sig loss och ägna sig åt att söka lycka?

Som alltid får man vända åter till Vilhelm Ekelund för att finna nytt fäste i tillvaron: Då man efter att ha levat i åratal i djupet av en ”världsstads” stenöken åter ser havet, skogen, skyarna, undrar man om människorna äro blinda som ha låtit kvalet och fulheten och eländet översvämma en värld som rymmer så oerhörda glädjekällor. Ja vi äro blinda och förryckta: ty den stora stenöknen, den ligger – innerst i oss själva.

Advertisements