Den alltmer närmande vintern ger mig djupa olustkänslor, och det tycks bara bli värre med åren. Ska man verkligen vara bosatt på dessa breddgrader? Fly, men varthän? Inte ens fantasin ger mig svar.

Utanför fönstret nu djupaste mörker. Det flämtande ljuset framför mig på bordet skapar en känsla av intimitet. Lågan blir det som lever omkring mig, något som likt det verkliga livet med ett andetag kan blåsas ut.

När minnet blir alltmer en trasig spegel/och livets horisont kommer närmre,/då står jag där med mitt tomma vetande/som inte givit något svar på livets stora gåta./Jag är inte bärare av någon tro, snarare trolös./Allt har cirklat runt mig men inget funnit fäste./Känslor har blommat upp och vissnat ner./Det enda beständiga är tvivlet, som blivit till min tro./Men en sådan förmätenhet som att tro mig begripa eller förstå,/det är mig fjärran./Så många frågor men sällan några svar./Men hur skulle jag kunna snöpa mitt sinne så/att jag upphörde att ständigt undra?

Varje ärlig tänkare måste erkänna att alla metafysiska ställningstaganden är osäkra, i synnerhet alla trosbekännelser.

Jag kan inte tillåta mig tro något som jag inte vet någonting om.

Min tid är en högst ändlig resurs och därför vill jag så mycket som möjligt bestämma över den själv.

Låt glädjens musik flöda fram/och förkväva all dysterhet och sorg./Det är i glädjens stund/ som lyckan glimtar till.

En lysande sekund på tidens grå Ocean – mitt liv. Denna upplysta sekund i den eviga natten.

Att vinna insikt är alltid förenat med förlust av illusioner.

Vemodets grund: Tiden går och den är oåterkallelig.

Vi riktar vårt sökarljus/rakt ut i tomma universum./Har vi tur kan vi kanske/uppfatta något stoftkorn./Men allt det andra?

Musiktips: Karl Jenkins, Gloria Te Deum.

Annonser