Poesin är ett sätt att inringa det som ej går att uttrycka. Endast poesin kan ge uttryck för det outsägliga.

Den danske poeten Sören Ulrik Thomsen uttrycker sig så här:”Det är endast det obeskrivliga som det är värd att skriva om. Och för att det är omöjligt måste det skrivas”.

Livet består i själva verket av ögonblick, punkter där man inte längre vet om det fortsätter.

Att se, att lyssna, att bara vara med det som är. Att se det som är med ett opartiskt seende. Detta måste vara grunden. Allt annat är ett jagande efter vind. Att detta ska vara så svårt att inse! Varför alla dessa rädslor som lägger sin strypande hand över livet? Men hallå! Detta är ju en motsägelse. Rädslorna är ju något som ingår i det som är.

Man måste se upp så att inte den uppnådda friheten förvandlas till tvång. Jag ser hur min frihet förvandlats till normalitet. Dagarna har blivit inrutade i ett mönster där allt upprepas. Har jag inte gått från ett tvång till ett annat? För inte är väl detta frihet?

I det postindustriella samhället sitter armbågarna i käften – språket. Vid klättringen i den sociala hierakin klarar sig alltid den som har ett fullgott språk och som verbalt kan utnyttja det.

Oro har alltid en rot i egoismen. Ack, hur sant! Inget är att vinna genom oron, den kan inte förbättra kommande tid och den fördärvar den närvarande.

Jag begär inte att få veta sanningen, bara en metod med vars hjälp jag tror mig kunna närma mig den.

Vilken grad av moral representerar den beräknande godheten?

Det enkla i livet är ofta förbisett. Vi gör alltför ofta livet så fruktansvärt komplicerat, vi har en förmåga att mata jaget med så mycket ovidkommande. Tänk om man kunde se allt det förgångna som just förgånget. Det är fel att låta det förgångna styra så mycket av det nuvarande. Vilken frihet om man kunde se och uppleva varje stund och dag som ny och opåverkad av det förgångna.

Hur mycket råder man över sina känslor? I vilket fall måste det vara fel när någon annan tillåts att råda över ens känslor, och med hjälp av känslor nå ett visst syfte.

Peter Nilson, författaren och astronomen, skrev:”Vår kunskap om universum är inte speciellt imponerande. Hur många vintergator finns det? 1000 eller en miljon  eller 1000 miljoner? Har universum någon början eller något slut? Vi vet inte!” Det är ju några år sedan Peter Nilson skrev detta och han har tyvärr också allt för tidigt lämnat oss.

Om vi tittar på hur långt dagens forskning om universum kommit, så säger nu forskarna att det finns ett oändligt antal galaxer i ett oändligt universum. Vidare tror man att universum expanderar med accelerande  hastighet mot sitt slutliga sönderfall. Varför universum expansion sker med ökande hastighet vet man inte. Tidigare har man ju trott att universum skulle expandera till en viss gräns och sedan börja att dra ihop sig igen till ingenting eller till det ingenting som fanns före Big Bang. En teori är att det den ”mörka energin” som orsakar universums tilltagande expansion. Ett oändligt antal galaxer i ett oändligt universum och som har sitt ursprung ur ingenting! Hmm….

Bara där svar är möjliga att få är det meningsfullt att ställa frågor. Även om allt mitt sökande skulle visa sig vara sökande efter vind, så ångrar jag det inte en sekund, därför att det har givit mig så mycket som människa.

Annonser