De flesta författare skriver strunt, skriver om det vardagliga som är helt ointressant. Endast några ytterst få försöker att skriva om livets gåtor med djup och allvar. Det finns ingen anledning till att spilla tid på litteratur i allmänhet. En författare som skiljer sig från mängden är Lars Gustafsson. I förra veckans ”Babel” kunde man se och höra en intervju med honom. Lars Gustafsson är en märklig människa, hans tal utmynnar nästan helt i aforismer. Några uppsnappade exempel ur intervjun: ”Diktens fundamentala uppgift är att förlänga ögonblicket. Lyckan är ett poröst begrepp. Poesin och matematiken är nära besläktade. Livets mening måste man själv skapa. Livet är egentligen overkligt kort.”

Om döden har Lars Gustafsson skrivit:”Vid en viss punkt utlöser cellen själv de substanser som leder till dess upplösning. Det budskap som ligger nerlagt i cellkärnans genetiska information är avsett för släktets fortbestånd, inte för vårt. Döden är ett biologiskt villkor för släktets fortbestånd.”

Om teologin skriver LG:”Teologin är från och med Schleiermacher, en så fruktansvärd usel vetenskap för den orkar inte med sitt forskningsobjekt utan gör allting subjektivt. Det har den egendomliga konsekvensen att endast ateisten framstår som den allvarlige teologen, ty han tar ju frågan om Guds natur på allvar.”

Några rader ur Lars Gustafssons senaste och nyss utgivna diktsamling:

I det långsamt fallande ljuset

I det långsamt stigande mörkret

minne som vacklande närmar sig

och slår med vingen mot rutan.

Nietzsche menade att under perioder av urtida kultur trodde sig människan möta en reell värld i drömmen, och här ligger ursprunget till all metafysik. Utan drömmen skulle man aldrig ha funnit skäl för en klyvning av världen. Också uppdelningen av kropp och själ hänger samman med denna äldsta uppfattning av drömmen, liksom föreställningen om att själen kan anta kroppslig gestalt, eller med andra ord upprinnelsen till allt slags andetro och sannolikt också tron på gudar. Kanske är det så.

Få är så lätta att manipulera som det rotlösa folket.

Wittgenstein menade att språkets gränser sätter världens gränser. Det obeskrivliga kan inte med ord beskrivas. Men det ordlösa kan upplevas i vårt inre universum, men kan inte språkligt överföras till en annan individ.

Varje människa är en konstnär säger Joseph Beuys. För att ur kaos kunna skapa något som inte ska falla sönder, måste det vila på systemregler som en majoritet kan förstå och underkasta sig, samt dessutom ha en ”evolution” med både riktning och innehåll som denna majoritet kan omfattas av.

Om ”modern” musik skriver Gunnar Colding :”Den tonala musiken lyder under både matematikens och fysikens grundvalar och är just därför universellt. Den atonala musiken är att betrakta som ospecifiserad ljudverksamhet, eller som Lars Gustafsson uttrycker det – industriellt buller. Modern poesi är en räddningsplanka för den som inte behärskar språket.

I dag utbildas det vid musikhögskolorna ”ljudkonstnärer”, de flesta atonala sådana, men inga tonsättare. Den moderna musikkulturen är på färd med att ta död på den normalfriska konsertpubliken. Man saknar förståelse för att publiken föredrar en ”Big Mac” med dressing, framför en ”kokt utan bröd”.

—-

Lästips: Claudio Magris ”Utopi och klarsyn”.

Musiktips: César Franck violinsonat.

Annonser