År 1826 skrev Geijer: Även poesin måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna till observation av naturen och det mänskliga livet.

Om Shakespeare och Goethe skrev Geijer: De verkar stärkande, giva känsla av själens hälsa. Allt vad den friskaste luft har renande, allt vad den klaraste våg har läskande, allt vad det skäraste ljus har livande är ett intet däremot. Medicina mentis! – Själens läkedom och spis! – Se där den underbara kraft, varmed de blivit begåvade! Välsignelse över dessa mänsklighetens välgörare! – Förbannelsen ligger nära, om man vänder sig om till giftpölarna. Jag vill ej oskära mina läppar därmed.

Man kan undra vad Geijer hade haft att säga om den ofta obegripliga och oläsbara poesi som flertalet av dagens poeter prestrerar? Många verkar suga sin poetiska näring ur tidens giftpölar.

Gombrowicz skriver: Som jag ser det är det inte den seriösa litteraturens uppgift att lösa existensens problem. Den ställer problemen. Existensens problem är ingenting som en enda människa kan klara av – om de går att lösa så sker det bland människor. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare, utan att göra det svårare.

Advertisements