Härom dagen påminde Thomas Nydahl på sin blogg om 150-årsdagen av särlingen Erik Hermelins födelse. Det fick mig osökt att tänka tillbaka till den forntid då jag tillbringade några år vid något som då kallades för Hässleholms Tekniska Skola. Vi hade där en magister i svenska som hette Per-Erik Lindahl. Han visade sig sedermera vara en av landets främsta kännare av Erik Hermelins liv och verksamhet och som kanske mest framkommit genom Per-Erik Lindahls omfattande biografi över Erik Hermelin.

Jag såg alltid fram mot svensk-timmarna med Per-Erik, det var egentligen tack vare honom som mina ögon kom att öppnas inför litteraturens värld och inte minst var det han som ledde mig fram till Vilhelm Ekelunds särpräglade författarskap.

Jag minns också väl hur Per-Erik hade ett par stenkakor med inspelningar med Harry Martinson där denne läste valda avsnitt ur sina böcker ”Nässlorna blomma” och ”Vägen till Klockrike”. Per-Erik hade släpat med sig en gammal vevgrammofon till lektionen för att låta oss elever få lyssna på Martinsons uppläsningar. Jag njöt, medan mina klasskamrater visade ett förstrött intresse.

Nu på ålderns höst har Vilhelm Ekelund blivit lite av min husgud och det går knappt någon dag utan att jag återvänder till Ekelunds aforismer. Dessa ger mig ofta stöd och livsmod för att leva vidare i en allt obegripligare värld.

Per-Erik, nu i salig åminnelse! Jag sänder dig gärna en tacksamhetens tanke till dig i din himmel, för att du öppnade mitt sinne för litteraturens underbara värld.

Annonser