När jag sneglar åt mina överfulla bokhyllor, som stundtals hotar att rasa samman över mig, slår det mig att alla dessa böcker är resultatet av ett livslångt sökande – efter vad? Sanningen – den ständigt undflyende, gäckande?

Nästan lite skamsen läser jag Ekelunds syn på mängden av böcker:”Av många böcker magrar man, av få blir man fullblodig i anden. Att det numer är så bekvämt att att skaffa sig böcker har ödelagt mången bättre medelmåtta. Det har aldrig ödelagt någon stark. Ty en sådan vet alltid att vika undan till de friska källorna, de ensamma källängarna långt inne i skogstystnaden. Källornas namn är på allas läppar, men få känner vägen.”

På ett annat ställe skriver Ekelund:”Böcker som man blir färdig med äro rakt inga böcker. En riktig bok är outtömlighet, liksom ett riktigt lyriskt poem.” Vidare:”Den ädla skrivkonsten känner man igen på, att den ger den största njutningen vid omläsningen. Den duger därför endast för läskunniga – ett nästan lika sällsynt släkte som de goda författarna.”

Ekelund är en sträng läromästare – man kan undra hur många som idag skulle falla inom hans epitet som – läskunniga?

Annonser