Många ”lärda” personer har påtalat sitt beroende av väderleken. Diderot skrev ”Under de dagar, då en häftig vind blåser, är min själs klarhet förmörkad och känner mig nästan som vansinnig”. Napoleon:”Vid minsta vindfläkt utstår jag de häftigaste smärtor”. Såväl Napoleon som Voltaire och Rousseau menade att den starkaste sommarhettan hade en välgörande inverkan på deras tankeförmåga.

Goethe hatade vintrarna och behövde mycket ljus och värme för att kunna bedriva sitt arbete. Det var bl a därför han älskade Italien. Även Schiller hade ett liknande förhållande till klimatet. Liksom Goethe drabbades Schiller lätt av depressioner under vinterhalvåret. Vilhelm Ekelund däremot älskade den riktiga nordiska vintern.

Jonas Love Almqvist om det svenska missmodet:”Om vårt år blott till en tredjedel är vegetativt och utvecklande, men till två tredjedelar hopdragande, hopläggande och tillslutande, så betyder ju de tvåtusen år, som vår nation bott i Europa, egentligen knappt sjuhundra år. En italienare, som varje år upplever tio utvecklingsmånader, har om han dör vid 60 år, njutit 600 sådana. Medan en svensk, som död vid samma ålder, fick endast 240 á 300″.

Eller Johan Henrik Kellgrens missmod:”Det är med svenska snillet som med svenska solen, vi har några sommardar lika vackra som som södra länders, men allt det övriga är höst och vinter. Ett kallt klimat fordrar ock mycken mat. Att svälta är svårare i ett land, där man fryser än där det är gott om värme”.

Efter den kalla, snörika och utdragna vinter vi nu genomlidit, så är det inte utan att man ser fram mot, om inte  en global, så i varje fall en lokal uppvärmnig.

Annonser