Det har under det senaste halvåret förts en upphetsad debatt om den figurativa konstens ställning. En debatt som inte tillfört något av speciellt värde.

För min del vill jag konfronteras med konst som jag känner igen mig i, konst som i första hand inte behöver förklaras utan där jag med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Icke föreställande konst kan nog i vissa fall ge en viss stimulans för tanken, men hos mig väcker den sällan harmoniska känslor och jag har svårt att se skönheten i den. Ulf Linde har på frågan ”Vad är konst?” formulerat det som bilden bortom bilden, man måste kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden. Detta är en formulering som jag kan ta till mig.

Att stå framför ett konstverk av t ex Vermeer är som att stå framför en ikon. Det är inte bara något meditativt för den kontemplerande sökaren att vila ögonen på, utan för att ikonen ser tillbaka. Den har, liksom Vermeers konstverk, en egen blick. Som Wislawa Szymborska skriver om Vermeers ”De Melkmeid”: Samlad i målad tystnad/Dag efter dag häller/Mjölken ur kannan i bunken/Förtjänar inte Världen/Världens undergång.

Likartat förhåller jag mig till musiken, jag söker mig till musik med harmoni och har svårt för den disharmoniska musiken. Har svårt att förstå meningen med att lyssna på disharmonier.

Den goda musiken är den som berör/läker och vederkvicker/öppnar och blottlägger/de inre källorna.

En stämning av harmoni är vad det normala medvetandet strävar efter. Varför då mata medvetandet med det disharmoniska? Med en konst som upprör eller stör den inre harmonin?

Göran Tunström skrev: Musiken föder kärlek och skapar mänsklig gemenskap. Den ger orden ljud och färg. Den är en gudagåva. Tunström menade att hans egen religiösa upplevelse, om han nu hade en religiös upplevelse, var musikalisk.

Musiken öppnar ett fönster mot minnena. Hur väl märks inte detta – det behövs ofta bara ett par ackord så finns minnena där. Detta kan jag uppleva nästan dagligen. Musiken väcker känslorna – omsluter med sina toner.

Både i konsten och musiken eftersträvar jag det sköna och harmoniska. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden. Det religiösa och det sensuella går samman i musiken.

Tegnér skrev: Det sköna/du bildar/är mera än stoft/Och åldern dess antal förnyar/Det sköna är evigt:Med fiken håg/Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Advertisements