Med lätt travestering av Descartes kan man kanske säga: Jag arbetar, alltså är jag . Jag är uppkopplad, alltså finns jag.

Själva omgivningen skyms, för vem tittar längre upp från skärmen för att upptäcka sin omvärld? Och med hörlurarna ständigt i öronen stängs omgivningens brus ut, och stadsborna blir i stället instängda i sina privata ljudvärldar. Man ljudsätter sitt eget liv med ett helt eget soundtrack. I detta krackeleras känslan av upplevd gemenskap. Det som pågår kan ses som ett slags reträtt från den fysiska världen. Stadens arkitektur och trädgårdar, och människor för den delen, försvinner bakom mobilernas distraktioner. Vi blir digitala zombier. Och för många blir den digitala samhörigheten betydligt starkare än den som finns i det fysiska.

Den ständigt ökande hastigheten tycks onekligen höra ihop med den digitala eran, för samtidigt som distraktionerna blir allt fler så dalar vårt uppmärksamhetskapital. Ständigt detta tempo ger ingen tid för eftertanke, vilket är förödande.

Den moderna människans dilemma; vi förlitar oss på desinformationen, låter oss tröstas av lögner.

Ellen Albertsdottir skriver bra om detta i G-P 100213.

Annonser