Ur min bokhylla drog jag på måfå fram en bok och fick i min hand Klara Johanson ”Ur dagböckerna”. Klara Johanson (1875-1948) är ett av de mest betydelsefulla namnen i svensk litteraturkritik och essäistik. Sanningssägare, bitsk, humoristisk, med rakbladsvass iakttagelseförmåga och en gedigen filosofisk och litterär bildning. ”Ur dagböckerna” några slumpvis valda utdrag nedan:

Över de stubbade veteåkrarna, där skylarna stodo i rader som eleganta jättesvampar, strök ett långt djupsvart streck av kråkor. Uppe i rymden sedan sågo de ut som flagor av kolnat papper, utströdda från himlen och vilt fladdrande i vinden.

Jag ordnade om i mina bokhyllor i går för att inrangera den särdeles rikliga julskörden och känner mig ännu knäckt av ansträngningen. Kroppsarbete ger mig alltid kväljningar, fysiska och själiska. Jag undrar om inte all beprisning av det är humbug och teori. Om det passar för somliga människors animaliska varelse så är det säkerligen under alla omständigheter farligt för karaktären och den finare själsutvecklingen. Mycket ont kan förstås påstås även om intellektuellt arbete.

Att tänka en tanke färdigt anses mycket rart och särdeles genialiskt.  Jag vet inte vad jag ska säga… Det är kanske bara en logisk eller artistisk talang som behövs – tanken må utstyras till exposition, men är den därför färdigare, avskurnare från utveckling, förvandling, oanade vändningar och tillämplingar? Vilar Tiden över våra huvuden som en bom, vilken anger måttet på vår tillåtna längd, och är det i resignation för denna skranka som man vinner sin fulländning?

Margit Abenius har skickat mig ett häfte av Bonniers litterära magasin igen. Som vanligt väcker denna procession av mestadels obekanta författare och obegripliga verk en plågsam förvirring. Jag är definitivt och fullständigt ute ur galoppen. Det dröjde länge innan jag började upptäcka eller snarare misstänka det. Är det någon tröst att några stycken andra, till exempel Vilhelm Ekelund och Fredrik Vetterlund, befinner sig i samma fördömelse? Nej, jag betvivlar att de lider av det som jag.

På nordiska biskopsmötet i Nådendal 1933 prisade ärkeherde Eidem ”historiens allsvåldige och allgode Herre”. Det tycks inte vara direkt Hitler som åsyftades, men samme ärkeherde talade ren nazityska i sin predikan för urtiman, där han kallade hamstringen ”en stöld från folkgemenskapen”. Begåvad förefaller han inte.

Annonser