Enligt Carl-Göran Eckerwald är islam från begynnelsen en förnuftig religion. Men kan en religion någonsin vara förnuftig? Enligt Kirkegaard kan tro och förnuft aldrig gå i par.

Ofta funderar jag över tidens ohejdbara gång. Utan ångest, bara med ett slags förundran. Och med insikten om att göra det som bör göras nu och inte i en oviss framtid.

Ur dagens djupdykning fastnade jag för Karl Vennberg. Mycket hos honom tilltalar mig. Speciellt den åldrande Vennberg i hans sista samling ”I väntan på pendeltåget” från 1990. Samma år han fyllde 80 år. Här funderar han mycket över livet, åldrandet och döden.

Det är den plötsliga chocken som väcker insikten om meningen med livet. Den som skriver tränger djupare och djupare in i tillvaron. Man skriver för att glömma. Man befriar hjärnan – det man skriver är helt enkelt kom-ihåg-lappar. Så fort du tecknat ned vad du vill komma ihåg, så kan du glömma det. Hjärnan är fri, kan tänka på andra saker.

Hur kan någon ha läst Job utan att därefter snickra till ett stort VARFÖR med hundratusen frågetecken efter? Jag bara undrar. Egentligen är det bara Kirkegaard som har svarat ärligt på detta. Det att Gud gör så att oskyldiga får lida, plågas, torteras.

Sanningen är egentligen inte märkvärdig. Den är synlig för alla. Men egendomligt nog är det få som ser den.

Lögnen är märkvärdig för den är påhittad. De flesta låtsas att lögnen är sanning.

Förr kunde man leva ett helt liv i illusionen. Men det är knappast möjligt längre – verkligheten är för påträngande.

Min tanke stöter ständigt mot barndomens uppställda hinderplank. När jag tror att ett hinder övervunnits upptäcks genast att det nyss lämnade nu på nytt står framför mig.

Människan ser inte frihetens landskap så länge burens galler finns inom henne.

Advertisements